As time goes by ....

I dag för 70 år sedan hade en av filmvärldens största klassiker premiär, Casablanca. Filmen utspelar sig 1942, under andra världskriget. Humphrey Bogarts karaktär Rick Blaine är en cynisk caféägare i staden Casablanca, som ligger i Franska Marocko och styrs av den med Tyskland allierade Vichyregimen i Frankrike. Ilsa Lund (Ingrid Bergman), en kvinna som Rick var förälskad i och som lämnade honom i Paris dyker upp tillsammans med Victor Lazlo, ledaren för en motståndsrörelse och Rick blir försatt i en situation med konflikter, omringad av giriga affärsmän (Senor Ferrari, ägare av ett konkurrerande kafé, The Blue Parrot), småskurkar (Ugarte, som stal genomresebrevet) och beundransvärda kvinnor på sitt café.

I filmen används ett lothringenkors som symbol för den franska motståndsrörelsen mot tyskarna och Vichyvatten som en symbol för Vichyregimen, symboler som kanske inte har en självklar innebörd för den som ser filmen idag. Bägge symbolerna användes dock på riktigt och var välkända när filmen gjordes.

Prinsessan Alexandra Victoria

"De gasblinda får rosor av Victoria" Så sjunger Totta Näslund i Aldrig mera krig i Tältpojektet. Vem var då Victoria?

Troligen avses den brittiska prinsessan Alexandra Victoria. Hon var barnbarnsbarn till drottning Victoria och tjänstgjorde under första världskriget vid St Marys Hospital i Paddington. Alexandra ärvde titeln hertiginna av Fife av sin far. Hon gifte sig med prins Arthur of Connaught och fick efter detta den fullständiga titlen "Her Royal Highness Princess Arthur of Connaught, Duchess of Fife"

Bogurodzica

Bogurodzica (Guds moder, eg. Gudaföderskan, Theotokos) är Polens äldsta religiösa sång och äldsta poetiska text. Hymnen är tillägnad Guds Moder Jungfru Maria och tillkom förmodligen på tolvhundratalet. De äldsta bevarade texterna är från 1407, 1408 och 1409. Bogurodzica var kröningshymn för den polske konungen Władysław I och polackarnas kampsång vid Slaget vid Tannenberg 1410.

Här hör vi en modern hårdrocksvariant av Bogurodzica.

Slaget vid Tannenberg WWI

Passchendaele

Slaget vid Passchendaele var ett av de stora slagen under första världskriget och ägde rum mellan 31 juli och 6 november 1917. I en serie operationer, attackerade ententens soldater under brittiskt befäl den kejserliga tyska armén. Striden utkämpades för att ta kontroll över byn Passchendaele (idag Passendale) nära staden Ypern i Västflandern, Belgien. Målet med offensiven var att uppnå ett genombrott, en utflankning av den tyska arméns försvar och tvinga Tyskland att dra sig ur hamnarna i engelska kanalen. Offensiven fungerade också som en distraktion av den tyska armén från de franska i Aisne, som led av utbrett myteri.

De allierade, under general Douglas Haig, inledde med en stor offensiv den 31 juli. Det som skulle följa var inte bara ett slag med många stupade, utan också ett där soldaterna skulle få utstå fruktansvärda förhållanden i leran. Inte mycket skulle vinnas i denna första offensiv, endast små framryckningar. Offensiven återupptogs den 10 augusti samt den 16, men återigen med små framsteg. Striderna kulminerade i byn Passchendaele. Den 6 november erövrar kanadensiska soldater byn, eller det som varit en by, och detta datum innebar slutet för det tredje slaget vid Ypern. Förlusterna var stora; Britterna förlorade 245 000 man, fransmännen 8 000 och tyskarna 260 000. Slaget betraktades till och med av samtida som meningslöst.

Marne

Slaget vid Marne var ett slag under första världskriget som utkämpades 5-12 september 1914. Slaget resulterade i en allierad seger mot den tyska armén under stabschef Helmuth von Moltke d.y.. Slaget avslutade den månadslånga tyska offensiven som påbörjade kriget och som nått utkanten av Paris. Motattacker av sex franska fältarméer och en brittisk armé längs floden Marne tvingade den tyska kejserliga armén att överge sina försök på Paris och retirerade nordost vilket skulle bädda för fyra år av skyttegravskrig på västfronten.

Efter fientligheternas inledande den 3 augusti insatte den tyska krigsmakten sitt huvudanfall i Belgien och norra Frankrike i enlighet med Schlieffenplanen. Efter att ha intagit nyckelpositionen Liege förflyttade sig de tyska 1:a, 2:a och 3:e arméerna genom Belgien in i norra Frankrike. Mot dem stod den belgiska armén, som retirerade till Antwerpen, den brittiska expeditionskåren och den franska 5:e armén. Fransmännen och engelsmännen besegrades i slagen vid Sambrai och Mons 21-24 augusti och tvingades retirera.

Under tiden hade den franska offensiven österut in i Elsass-Lothringen enligt Plan XVII misslyckats. Den franske överbefälhavaren, general Joseph Joffre, hade insett faran i norr och försökte dra ut förband i strid i öster för att transportera västerut för att stoppa tyskarnas offensiv. Joffre försökte samla ihop de retirerande trupperna till ett slag för att stoppa tyskarna, men den snabba tyska frammarschen gjorde att han ständigt måste flytta tillbaka linjen. Samtidigt samlade Paris militärguvernör, general Joseph Gallieni ihop förband för stadens försvar.

I slaget vid St Quentin 29 augusti lyckades franska 5:e armén stoppa tyska 2:a arméns offensiv. Den behövde vila en dag för att organisera sig. Samtidigt såg tyska 1:a arméns befälhavare, general von Kluck möjligheten att anfalla franska 5:e armén i flanken. Det hade också uppstått en lucka till 2:a armén. Denna lucka täcktes endast av kavalleri. Kursändringen innebar att Schlieffenplanens idé om att gå väster om Paris gavs upp.

Tack vare flygspaning var luckan mellan de tyska 1:a och 2:a arméerna känd av fransmännen. Joffre beordrade att 6:e armén skulle anfalla tyska 1:a armén i flanken och pressa dem över Ourcq samtidigt som den brittiska expeditionskåren anföll i luckan mellan arméerna i riktning mot Montmiral. Den brittiske fältmarskalken John French var dock obenägen att sätta in sina trupper i striderna eftersom de var illa slitna. Efter en personlig vädjan från Joffre gick en rörd French med på att anfalla.

Men britterna hade en bra bit fram innan man kunde anfalla och under tiden pressades den franska 6:e armén hårt av Klucks 1:a armé. I ett kritiskt läge räddades man av en artilleridivision under överste Nivelle och av Paris garnison som hade körts dit i taxi-bilar. Nu verkade det som om Schlieffenplanen fungerade och att Paris skulle falla. Men Klucks offensiv hade gjort luckan mellan 1:a och 2:a armén än större och den brittiska expeditionskåren kunde nästan oattackerade marschera mot Marne.

Tyskarna såg ut att ha övertaget i striderna när ordern om en reträtt kom från den tyska arméns högkvarter. De hade gjort bedömningen att deras situation var ohållbar och tyskarna retirerade till Aisne och började bygga befästningar. Shlieffenplanen hade därmed misslyckats och överbefälhavaren von Moltke ersattes med Erich von Falkenhayn.

Somme

Slaget vid Somme (franska: Bataille de la Somme), också känt som Sommeoffensiven utspelades under första världskriget mellan 1 juli och 18 november 1916 i det franska departementet Somme, på båda sidorna av floden med samma namn. Slaget bestod av en offensiv av den brittiska och franska armén mot den tyska armén som sedan man invaderat Frankrike i augusti 1914 ockuperat stora delar av landet. Slaget vid Somme var ett av de största slagen under första världskriget. Vid tiden då striderna hade ebbat ut under senhösten 1916 hade mer än 1,5 miljoner man dödats mellan de berörda styrkorna, vilket gör det till ett av det blodigaste slagen någonsin.

Planen för Sommeoffensiven utvecklades ur de allierades strategiska diskussioner i Chantilly, Oise i december 1915. Under ledning av general Joseph Joffre, överbefälhavaren i den franska armén, enades allierade företrädare om en samordnad offensiv mot centralmakterna år 1916 av de franska, brittiska, italienska och ryska arméerna. Sommeoffensiven skulle bli det anglo-franska bidraget till denna allmänna offensiv, och syftade till att skapa en bristning i den tyska linjen, som sedan kunde utnyttjas med ett avgörande slag. Med det tyska angreppet på Verdun vid floden Meuse i februari 1916, var de allierade tvungna att anpassa sina planer. Den brittiska armén tog ledningen vid Somme, även om det franska bidraget var betydande.

Första dagen av slaget den 1 juli 1916 drabbades den brittiska armén av den värsta förlusten under en enda dag någonsin med nästan 60 000 förluster, varav ca 20 000 döda.[6] På grund av sammansättningen av den brittiska armén, vid denna tidpunkt en frivillig styrka med många bataljoner bestående män från specifika lokala områden, hade förlusterna en djup social inverkan och har gjort slaget till ett varaktigt kulturellt arv i Storbritannien. Förlusterna hade också en enorm social inverkan på Newfoundland, eftersom en stor del av Newfoundlands män som hade erbjudit sig att tjänstgöra dog den första dagen. Slaget är också ihågkommet för den första användningen av stridsvagnen. Genomförandet av slaget har varit en källa till historisk kontrovers: höga officerare som general sir Douglas Haig, befälhavare över British Expeditionary Force och Henry Rawlinson, befälhavaren för fjärde armén, har kritiserats för att ådra sig mycket stora förluster samtidigt som man misslyckats med att uppnå sina territoriella mål. Andra historiker har skildrat Somme som en viktig förberedelse i besegringen av den tyska armén, och en som har givit den brittiska armén värdefulla taktiska och operativa lärdomar.

Vid slutet av slaget hade brittiska och franska styrkor trängt in totalt 9,7 km på det tyska ockuperade territoriet. Den brittiska armén var cirka fem kilometer från Bapaume och man lyckades heller inte erövra Le Transloy eller någon annan fransk ort och därigenom misslyckades man med att uppnå många av sina mål. Tyskarna ockuperade fortfarande vissa skyttegravar och var inte lika demoraliserade som det brittiska överkommandot hade räknat med.

Den döde mannen

Den döde mannen eller L'homme mort är en by i norra Frankrike, strax söder om Lille. Här förekom strider i slutet av första världskriget.

Västfronten var i stort sett stillastående under hela kriget. Det förekom attacker från båda sidor med markvinsterna var små och inte beständiga. På våren 1918 inledde Tyskland en offensiv och i mars stod första slaget vid den döde mannen. USA inträdde i kriget och tyskarna kunde drivas tillbaka. I augusti stod andra slaget vid den Döde mannen.

I byn finns en brittisk krigskyrkogård. (Se bilden). På denna finns 166 gravar med döda soldater från striderna rynt byn. 104 av gravarna innehåller kroppar som inte kunnat identifieras.

Aldrig mera krig

Jag kan hälsa från en skyttegrav i Flandern
och från en krater vid Gallipoli
från fyra fasans år vid Döde Mannen
från alla oss som kämpade vid Somme

Från alla oss som slagits i Galizien
och som överlevt en gasattack vid Marne
en hälsning ifrån helvetet Passchendeale
och från ett lerigt träsk vid Tannenberg

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!

Om tjugo år är västfronten i historia
och över dödens landskap växer gräs igen
de gasblinda får rosor av Victoria
och hjältarna blir gamla glömda män

Jag som har överlevt från krigets fasor
hurrar ej uti fredens skälvande minut
ty jag går mot framtiden i trasor
och ser den an med ögon som släckts ut

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!

Och fastän västfronten var städet
där Europas ungdom hamrades till döds
har ännu knopparna på träden
ej slagit ut förrän nya planer fötts

Ty kapitalet känner inga gränser
Jag vet om tjugo år man pekar dit
då skall jag ta geväret och min ränsel
då skall jag ut igen och dö för dess profit

Från 12 miljoner döda…

Totta Näslund sjunger i Tältprojektets Aldrig mera krig. Det blev ju inte så. Världen fick uppleva ännu ett världskrig, som i brutalitet och blodspillan överträffade det första. Vi fick efter det ett kallt krig som upprepande gånger hettade till. Vi fick krig genom ombud och vi fick kriget med och mot terror.

Platserna som nämns i de första verserna fascinerar mig. En del namn är mer eller mindre välkända, andra är för mig bara namn som jag hört i den här sången. Namnen vittnar om ett annat Europa, andra gränser än de vi känner till i dag. Jag tänkte titta lite närmare på den geografin.

Varg Veum box 3

Det är höstmånad och därmed tillåtet att ägna sig åt inomhusaktiviteter. Som att blogga, titta på film och läsa böcker. Halvar har kommit i gång med sina litteratur och musiktips. Där finns mycket godis att hämta, och sedan skriver han ju så bra.

Jag får väl också dra mitt strå till stacken även om den litterära nivån inte kommer upp i Halvars höjder. Jag har lite reseminnen som är orapporterade. Det finns även lite beställningar som ploppar ned i brevlådan allt efter utgivningsdag. Som den här som kom idag.

Varg Veum, Gunnar Staalesens deckarhjälte från Bergen, återkommer i Trond Espen Heims skepnad med tre nya filmer i box nr 3. Ettan och tvåan har jag berättat om tidigare. I den här boxen återfinns Skriften på väggen, Svarta får och Dödens drabanter.

I skriften på väggen arbetar Veum som lärare och lever ett lugnt liv med sin nya käresta Karin. Hans gamle fiende Kniven blir släpppt från fängelset med en stark önskan att ta hämnd på alla dem som bidrog till att han blev dömd för mord på en tonårsflicka. Veum blir invecklad i detta drama där han även brottas med samvetsbetänkligheter för att ha bidragit till flickans död.

I Svarta får uppdagar Veum att han inte känner sin käresta Karin så väl som han trodde. När Karins syster försvinner måste Veum finna henne och det blir en störtdykning ner i Bergens kriminella värld.

I Dödens drabanter blir Veum ombedd av kommissarie Hamre att komma till ett gisslandrama på en gård utanför Bergen. Ett gift par har blivit brutalt mördade och alla bevis pekar mot den 16- årige fostersonen Jan Egil. Veum som känner Jan Egil sedan tidigare är inte övetrtygad om hans skuld och finner i sin undersökning nya spår. Paret har drivit en hemlig verksamhet med människohandel med unga personer och har på detta sätt skaffat sig fiender.

Dessa norska film noir-dramer skall nu beskådas. sedan får vi vänta på box 4 som lär dyka upp nästa höst. Ytterligare tre filmer är under inspelning; I mörket er alle ulver grå, Bukken til havresekken, och Kalde hjerter.

Uppdate 2011-09-09: Naturligtvis kunde jag inte låta bli filmerna. Han håller stilen Veum, bortsett från att han har samma käresta i alla tre filmerna. Produktplaceringar kan gå an om de inte är allt för framträdande. Här var det fler märkesbilar än man ser på Toyotacenter.

Spionen måste dö

Det är kallt och ruggigt. Känns om en begynnande förkylning är på gång. Då blir det innesittning och filmtajm. Har lite nyinskaffad DVD att gå igenom. Vi börjar med en gammal brittisk goding från 1966. John Le Carré har skrivit manus till Spionen måste dö, en thriller från kalla krigets dagar.

När Samuel Fennan, en ämbetsman på utrikesdepartementet, och hans fru (Simone Signoret) blir anonymt anklagade för att ha samröre med kommunister, omkullkastas hela deras tillvaro. Fennan hittas senare död efter vad som ser ut att vara ett självmord. Underrättelseagenten Charles Dobbs (James Mason) har dock andra teorier. När Dobbs får kalla handen av sina överordnade när han presenterar sina misstankar, bestämmer han sig för att säga upp sig och istället slå sig ihop med den pensionerade kriminalaren Mendel. Deras jakt efter sanningen leder dem rakt in i en spionhärva och mycket annat som de aldrig kunnat ana.

Det är även en historia om svek och bedrägeri, ett tema som finns i många av Le Carrés böcker. En spännande detalj i berättelsen är hur Dobbs fru Ann som spelas av Harriet Andersson, är otrogen mot sin man. Hon är tillsammans med förrädaren Dieter Frey, Dobbs antagonist i thrillern. Det här är ett tema som återkommer i Mullvaden där George Smileys hustru, som också heter Ann, gör samma sak.

Bra skådespeleri som väntat i en brittisk produktion. En av de mer spännande scenerna utspelar sig för övrigt på Royal Skakespeare Theatre. Lite seg i början. Det dröjer trekvart in i filmen innan det börjar hetta till.

Långt farväl

Tittar på en gammal film från 1973, Långt farväl med Elliot Gould. Det är en filmatisering av Raymond Chandlers bok med samma namn. Elliot Gould spelar privatdetektiven Philip Marlowe, som utreder en väns påstådda självmord. I utredningen träffar han på författaren Roger Wade spelad av Sterling Hayden, och dennes hustru Eileen spelad av Nina van Pallandt.

Elliot Gould hade sin storhetstid som skådespelare på 70-talet. Hans kanske mest kända roll är förmodligen den som Trapper John i M*A*S*H. Den filmen är för övrigt regisserad av Robert Altman som också regisserade Långt farväl. Gould spelar även mot Bibi Andersson i Ingmar Bergmans film Beröringen (The Touch).

Sterling Hayden fick sitt genombrott som skådespelare i gangsterfilmen I asfaltens djungel 1950. Ställd inför senator McCarthys sanningskommission erkände han medlemskap i kommunistpartiet och namngav flera av sina kollegor. Något som han senare ångrade. Erkännandet förde dock med sig att han inte blev svartlistad utan kunde fullfölja sin karriär. Jag minns Sterling Hayden framför allt från filmen 1900. Bertoluccis film om Italien under det 20:e århundradet. Hayden spelar Leo Dalcó, farfar till en av filmens huvudroller Olmo Dalcó, som vuxen spelad av Gerard Depardieu.

Nina van Pallandt är född i Danmark. Hon gifte sig med den holländske diplomatsonen Frederik van Pallandt och bildade tillsammans med honom sångarduon Nina & Frederik. Duon hade en kort intensiv karriär i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Nina och Frederik sjöng calypso och hade hits som Jamaica Fareweell och Sucu-sucu. Duon hade även en egen serie på BBC 1961; Nina & Frederik at home. Berömmelsen ledde till ett antal filmroller.

I filmen förekommer även ett gangstergäng under ledning av Marty Augustine. En av Augustines anonyma gängmedlemmar spelas av en bekant österrikare som sedermera skulle göra karriär som actionskådespelare innan han gav sig in i politiken för att så småningom bli vald till Californiens guvernör.

Smiley's People

BBC:s TV-serie i sex delar som bygger på John le Carrés roman med samma namn. I seriens slutscen, som även är slutet på en 30 år och 3 romaner lång kamp mellan Smiley och hans ryska antagonist Karla, vandrar Karla över bron vid Bornholmerstrasse från öst till väst i Berlin. Under hot om att avslöja Karlas arrangemang för att ge dottern Tatiana psykiatrisk vård i Schweiz, har Smiley lyckats få honom att fly till väst. När Karla passerar Smiley tappar han den cigaretttändare med inskriptionen "from Ann with love", som Smiley en gång fått av sin svekfulla hustru, och som Karla stal från honom när de träffades första gången i Indien 30 år tidigare. Smiley tar inte upp tändaren.

Sista repliken lyder: Peter Guillam: Come on, old friend, it's bedtime. George, you won! George Smiley: Did I? Yes, well, I suppose I did.

Kuriosa 1: I serien finns i en biroll en tysk klubbägare. Han spelas av den tyske skådespelaren Mario Adorf som spelade den trumspelande Oskars far Alfred i Blecktrumman.

Kuriosa 2: Molly Meakin, assistent till Cirkusens chef Saul Enderby, spelas av den brittiska skådespelerskan Lucy Fleming som är brorsdotter till Ian Fleming, författaren som skrev böckerna om James Bond.

9 Bywater Street

På denna adress i Chelsea London bodde George Smiley, spionchefen från John le Carrés böcker om den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Ja, egentligen existerar inte adressen. Det kunde jag själv konstatera när jag letade upp gatan vid ett besök i London på 1980-talet. Huset på bilden är nr 10 Bywater Street, som användes vid inspelningen av "Tinker, Taylor, Soldier, Spy" och "Smileys people".

George Smiley dök upp första gången i John Le Carrés debutroman "Telefon till den döde". Han fanns även med i roman nr 2, "Mord i högre skolan". Mer känd för en bredare publik blev han genom "Spionen som kom in från kylan" romanen som blev le Carrés genombrottsroman. Romanen filmades med Richard Burton i huvudrollen, som den utbrände spionen Alec Leamas. George Smiley spelas här av Rupert Davies, skådespelaren som spelade kommissarie Maigret i de engelska inspelningarna av George Simenons kriminalromaner.

Den skådespelare som förkroppsligar George Smiley är dock karaktärsskådespelaren Alec Guiness, som spelar rollen i de två delar av Karla-trilogin som BBC gjorde TV-serie på. Den mittersta delen, "The Honourable Schoolboy" (Käpp i hjulet) blev aldrig filmad. Den utspelar sig huvudsakligen i Hong Kong och BBC ansåg att en inspelning skulle bli för kostsam. George Smiley spelar i den romanen en mer perifer roll , och det är ju han som bär TV-serien i Alec Guiness utmärkta tolkning. Efter succén med "Tinker, Taylor, Soldier, Spy" (Mullvaden) gick man därför vidare med del tre; "Smileys People" (Vinnare och förlorare).

Det är Johan Hakelius fel att jag nu skriver om George Smiley. Jag läste Hakelius anglofila mästerverk "Döda vita män" och en av de brittiska storheter han skriver om där är just Alec Guiness. Rollen som engelsk officer i Bron över floden Kwai och som Obi wan Kenobi i de första Star Warsfilmerna är stora Guinessroller, men jag förknippar honom fr a med med George Smiley. Jag såg TV-serien när den visades i svensk TV på 80-talet och jag är sedan dess en hängiven le Carréläsare.

Nu kände jag mig nödd och tvungen att leta på BBC:s TV-serie. På Discshop hittade jag både "Tinker, Taylor, Soldier, Spy" och "Smileys People". Det var visserligen import utan svensk text, men efter att nu ha sett de första två avsnitten kan jag konstatera att det går bra att hänga med ändå. Jag kan ju storyn och med engelsk text är det lätt att följa även dialogen. Högklassisk brittisk litteratur tolkad i högklassisk brittisk TV-film. Kan det bli bättre?

Kapten Corellis mandolin

Fyndade tre filmer för 99 kr på ICA Maxi igår. Det här var en av dem. De två andra kanske jag återkommer till här senare. Filmen får tjäna som övergång från Italien till Grekland. Jag har ju skrivit flera inlägg om Sicilien dit jag är på väg i tankarna. Det blir dock ingen resa dit i år. Det blir inte heller norra Portugal i år, men troligen 2011 när A fyller jämt. Även östra Andalusien är skjutet på framtiden. Det blev D som fick bestämma sommarens resmål. Det kanske är en av de sista resorna han vill följa med mamma och pappa och då tyckte vi att han fick välja. Han vill åka tillbaka till Kreta och vi har därför bokat flygstol, hotell på två ställen och hyrbil till början av juni månad. Vi har tidigare mest sett västra delen av ön, nu blir det östra och södra delen som skall utforskas.

Filmen bygger på en roman och personerna är uppdiktade. Det finns dock en historisk bakgrund till händelserna som utspelar sig på den grekiska ön Kefalonia. 1940 anfaller Italien Grekland. Den italienska armén med 14.000 man bryter in från Albanien, men blir hejdade och besegrade av den grekiska armén bestående av 8. 000 soldater. 1941 anfaller Tyskland understödda av Italien och Bulgarien Grekland. Den tyska krigsmaskinen är av en annan kaliber än den italienska och det dröjer inte länge innan Grekland ockuperats.

Det sker en viss uppdelning mellan ockupanterna. Kefalonia besätts huvudsakligen av italienska trupper, 12.000 man. Det finns även en mindre tysk styrka på 2.000 man. 1943 landstiger de allierade trupperna på Sicilien. Med stöd från maffian kunde ön erövras relativt snabbt. Stödet för Mussolini vacklade i det italienska etablissemanget. Ett vapenstillestånd förhandlades fram och Mussolini arresterades. Han fritogs av tyska fallskärmssoldater och fördes till norra Italien där han ledde den s k Salo-republiken. Italien var delat. På Balkan övertog Tyskland de områden som besatts av italienska trupper. De italienska trupperna avväpnades. På Kefalonia vägrade italienarna att lämna ifrån sig sina vapen. De satte sig till motvärn, men tyskarna var överlägsna. fr a i luften. Tyskarna lät avrätta 5.000 man av de 9.000 som överlevt striderna som hämnd för att italienarna satt sig upp mot dem.

1945 besegras så det tredje riket. Andra världskriget är slut. I Grekland utbryter inbördeskrig, som pågår fram till 1949. I de allierades uppgörelse efter kriget tillhör Grekland den brittiska sfären. Utan stöd från Sovjetunionen besegras de kommunistiska partisanerna ledda av Kapetan Aris. Även på Kefalonia förekom strider under inbördeskriget, men detta finns inte med i filmen. Med i filmen är dock den jordbävning 1953 som ödelade en stor del av bebyggelsen. Förstörelsen var så omfattande att en stor del av befolkningen tvingades lämna ön.

Bra skådespel, en spännande handling och fr a mycket vackra greklandsbilder, om man bortser från krigsscenerna och skildringen av jordbävningen. En klart sevärd film.

Falcone - Borsellino

Palermos internationella flygplats heter numera Falcone-Borsellino Airport, och på flygplatsen sitter den här bronsplaketten. Plaketten bär inskriptionen: Falcone-Borsellino - De Andra - Det Nya Siciliens Stolthet.

Giovanni Falcone 1939-1992 och Paolo Borsellino 1940-1992 var de två åklagare som ledde de s k maxirättegångarna mot maffian som inleddes 1986. Maxirättegångarna ledde till att 100-tals maffiosos fälldes och dömdes till långa fängelsestraff. Vittnesmålen från den första betydande penditon (botgörare) Tommaso Buscetta var avgörande för de fällande domarna.

Maffiabossen Salvatore "Toto" Riina från Corleone beordrade hämnd, och med två månaders mellanrum mördades Falcone och Borsellino i spektakulära bombattentat 1992. För Toto Riina var dock dagarna räknade. I januari 1993 kunde han arresteras efter tips från sin chaufför som även han blivit en botgörare.

Maffian har sedan dess pressats tillbaka, men inte helt besegrats. Den agerar nu mer i det fördolda i t ex byggnadsindustrin. Antimaffiagruppen vid åklagarmyndigheten i Palermo arbetar oförtrutet vidare även om dess handlingsmöjligheter begränsas av nedskurna resurser och begränsningar att bedriva spaning genom telefonavlyssning.

Fler och fler vågar trotsa maffians makt. Det arbete som sker i skolorna är viktigt för att få en ändrad inställning till maffian. Sicilien är sakta på väg in i ett modernt Europa, bort från den medeltida maffiastrukturen.

Sveriges Radio hade nyligen en reportageserie med reportern Towe Cho Matre, med reportage från dagens Sicilien. Finns att avlyssna här. Den svenske journalisten Thomas Lappalainen har skrivit flera böcker om Italien, bl a om maffian och camorran. Klassikern bland böcker om maffian är annars Norman Lewis: Mafia som kom 1964, och som beskriver maffians uppkomst. Det finns otaliga filmer om maffian. De bästa är de italienska TV-serierna Bläckfisken (La Piovra) och Corleone (Il Capo dei Capi).

"He who is silent and bows his head dies every time he does so. He who speaks aloud and walks with his head held high dies only once." Giovanni Falcone

Don Guiseppe "Peppino" Diana

Det började med Danilo Dolci. Via honom hittade jag på Peppe Impastato. När jag letade efter material om honom stötte jag på en tredje hjälte, Don Guiseppe "Peppino" Diana.

Peppino Diana född 1958 växte upp i camorraland i Casal de Principe en stad norr om Neapel. Han läste teologi vid seminariet i Posilippo och vigdes till präst 1982. Han kom 1989 åter till hemstaden för att tjänstgöra i församlingen San Nicola di Bari.

Peppe Diana var modern präst som verkade bland folket och engagerade sig i deras vardag. Han såg hur camorrans grepp om stadens näringar förslavade dess befolkning. Camorran ledd av Francesco Schiavone (Sandokan) var involverad i alla viktiga verksamheter.

Peppino Diana började öppet kritisera camorran i sin hemstad. Inför julen 1991 lät han i samtliga kyrkor i Casal de Principe distibuera ett manifest där han uppmanade kyrkan att agera mot camorran. Ingen kritiserar dock camorran ostraffat. Den 19 mars 1994 (f ö Peppinos födelsedag) stod han i sakristian i sin kyrka för att förbereda mässan. Två yngre män klev in i sakristian och med fyra skott, varav två i huvudet ändades Peppino Dianas liv.

Mordet väckte reaktioner och beskrivs som en väckarklocka för opinionen mot den organiserade brottsligheten. Camorratrogna media försökte förgäves svärta ner Diana. Han påstods själv ha haft samröre med camorran, och ha blivit avslöjad i sängen med två kvinnor. Camorran vill sprida bilden av att vara accepterad av befolkningen. En person som Diana måste således avväpnas och förminskas.

Roberto Saviano skriver i sin bok Gomorra ett helt kapitel om don Peppino Diana. I Expressen finns detta publicerat som utdrag. Saviano är själv uppväxt i samma stad som Diana. Han var bara 15 år när mordet skedde, men har i efter hand förstått betydelsen av mordet. Han skriver också att den smutskastning som Diana utsattes för är ett typiskt beteende för camorran. Smutskastningen misslyckades och slog tillbaka på dem själva. Peppino Dianas minne lever och vårdas. Det finns förslag på han att han skall helgonförklaras av påven. Han har egen sida i Facebook, och tjänar allmänt som inspiration för andra som gör motstånd mot den organiserade brottsligheten i Italien.

Giuseppe "Peppino" Impastato

Guiseppe "Peppino" Impastato föddes 1948 i en familj som var djupt involverad i den sicilianska maffian. Fadern Luigi Impastato var nära vän med maffiabossen Gaetano Badalamenti, capo för maffian i Peppinos hemstad Cinisi i Palermoprovinsen.

Peppinos ingifte morbror Cesare Mazella var även han en högt uppsatt maffioso, medlem i kommissionen, vars syfte var att lösa konflikter mellan olika maffiafamiljer. Mazella blev själv offer för en sådan konflikt. I början av 1960-talet blev heroinsmuggling till USA en ny gren i maffians affärsverksamhet. Det var en lönsam bransch där flera familjer var inblandade. Mazella hamnade på fel sida i en konflikt som hade sin inledning i ett försök att sälja ett heroinparti som hade för låg vikt. Han sprängdes till småbitar av en bilbomb 1963. Händelsen skakade den då 15-årige Peppino, och den skall ha varit orsaken till att han så småningom bröt med sin familj, och tog avstånd från maffian.

Peppino Impastato grundade 1965 ett nyhetsbrev, L´idea socialista, och anslöt sig till partiet PSIUP, (Italienska socialistpartiet för proletär enighet). Han engagerade sig som stöd till de jordbrukare vars mark expropierades när den 3:e landningsbanan vid Palermos flygfält skulle byggas. Han grundade tillsammans med andra 1975 en kulturförening i sin hemstad. Föreningen anordnade debatter, konserter och teaterföreställningar. Föreningen startade även en radiostation, Radio Aut. I dagliga sändningar häcklade Peppino lokala makthavare, både politiker och maffialedare. Speciellt drev han med Tano Seduto, Sitting Bully härskare i Mafiopoli. Det var givetvis den lokala capon Gaetano Badalamenti som avsågs.

Peppino kandiderade för sitt parti i kommunalvalet i Cinisi 1978. Han dödades under valkampanjen av en bomb. I tidningarna anklagades Peppino för att ha tillhört de röda brigaderna och att ha misslyckats vid ett sprängattentat. Senare hävdades det att han begått självmord. Först 1996 sedan en "botgörare" berättat sanningen kunde en seriös brottsutredning inledas. Det var givetvis Tano Badalamenti som stod bakom mordet. Han dömdes 2001 för detta och andra brott till livstids fängelse.

Peppino Impastatos liv har blivit film. I cento passi (De hundra stegen) kom 2000. Namnet kommer av att det var just hundra steg mellan familjen Impastatos hus och Tano Badalamentis palats. Hans liv är även förlaga till TV-serien La Piovra 7 (Bläckfisken), där en ung man tar avstånd från sin maffiafamilj och startar en satirisk radiokanal. Det finns även en hemsida om Peppino. Den är på italienska vilket jag inte förstår så mycket av. Det framgår dock med tydlighet att minnet av Peppino vårdas alltjämt.

Danilo Dolci

Jag läser om Sicilien. Jag håller på med en bok av Sture Linnér; Sicilien en resa i tid och rum. Jag har en annan bok på lut, Norman Lewis klassiker om maffian. Jag har lite sug efter att resa ut och Sicilien ligger f n i fokus.

Sture Linnérs bok är en fantastisk bok om Siciliens historia. Han är docent i grekiska språket och litteraturen, och är därför väldigt kunnig i den grekiska perioden på Sicilien. När han berättar om Segesta nämner han Danilo Dolci, som 1952 kom till platsen för att studera tempelruiner. Det är ett namn som jag inte hört på länge, men som väcker minnen. Jag var tvungen att googla fram lite uppgifter.

Danilo Dolci var en av de där hjältarna man hörde talas om på 60-talet. De goda människorna som arbetade för de fattiga och svaga. En av flera som Martin Luther King, Gandhi och Albert Schweitzer.

Danilo Dolci föddes 1924 i Sesana i nuvarande Slovenien. Fadern som arbetade vid järnvägen var född på Sicilien och Danilos mamma var slovenska. Danilo blev pacifist efter att som tonåring upplevt kriget. Han studerade arkitektur i Schweiz, men avbröt dessa i 25-årsåldern för att börja arbeta med välgörenhet. Han inspirerades av en katolsk präst, Don Zeno Saltini, som drev ett hem för föräldralösa barn i Modena. Dolci öppnade ett eget hem för föräldralösa barn, men myndigheterna som såg verksamheten som kommunistisk lät stänga båda barnhemmen.

Danilo Dolci begav sig då till Sicilien för att studera utgrävningarna i Segesta. Han kom i kontakt med fattigdomen på västra Sicilien och bestämde sig för att stanna kvar och arbeta ideellt i fiskeläget Trappeto 3 mil väster om Palermo. Han startade ett barnhem och i grannbyn Patonico organiserade han arbetslösa lantarbetare i ett arbetskollektiv. Han gifte sig med en kvinna från trakten, och lät adoptera fem föräldralösa barn.

Danilo Dolci blev mest känd för sina ickevåldsaktioner för att fästa myndigheterna uppmärksamhet på fattigdomen. Genom hungerstrejker, sittstrejker och fredliga demonstrationer fick han medial uppmärksamhet, men väckte även myndigheternas irritation. En metod som fick särskild uppmärksamhet var den omvända strejken. Han lät som exempel fem arbetslösa arbetare, utan betalning, laga en del av en gata som under lång tid varit ofarbar. Polisen bedömde det som civil ohörsamhet och när de kom för att stoppa arbetet la sig Danilo Dolce ner på gatan. Han blev då givetvis arresterad, men fick massiv uppbackning av media och erbjöds gratis advokathjälp.

Danilo Dolci var aktiv motståndare till maffian, då han såg att maffians makt var ett hinder för att göra något åt fattigdomen. Han anklagade kristdemokratiska politiker för samröre med maffian och fick ett förtalsåtal mot sig. Han klarade sig undan sanktioner från maffian själv då han var så internationellt känd.

Danilo Dolci blev vid två tillfällen nominerad till Nobels fredspris, men nådde inte ända fram. Ett pris som han dock fick var Leninpriset. Han var inte kommunist, utan tog avstånd både från kommunismen som ideologi och från det italienska kommunistpartiet.

Gitarkameratene

Vad som påbörjats bör ju även slutföras. Därför följer nu sista avsnittet om norska vissångare. Gitarkameratene var en norsk supergrupp som bildades 1988. Ett norskt Crosby, Stills, Nash & Young skulle man kunna säga. Tre av guttene, Halvdan Sivertsen, Lillebjörn Nilsen och Öystein Sunde har jag tidigare presenterat här. Det är de tre som jag känner till sedan tidigare, och som finns representerade i vinylsamlingen. Den fjärde medlemmen är en ny bekantskap för mig. Jan Eggum är bergenser, född 1951. Han inledde sin karriär som pubsångare i London. Han fick sitt första skivkontrakt 1975 och med sin tredje platta fick han sitt stora genombrott vilket ledde till Spellemansprisen 1977. Hans visor handlar oftast om hjärta och smärta, men han har även en politisk sida och är lokalt aktiv för de gröna i Norge.

Av de norska tungomålen hör inte nynorsk med Bergensdialekt till de vackrare. Inte kan man påstå att den är lätt att förstå heller. Jan Eggum inleder här med en historia. Ta det som en norsk språkövning. Sedan kommer låten "Kor er alle helter hen", som jag tror betyder var har alla hjältar tagit vägen. Norges historia är ju något annorlunda än vår. Tyskarnas ockupation av Norge har satt sin spår. Det fanns hjältar från motståndskampen, liksom det fanns överlöpare och NS-män. Såren har varit svårläkta för den generation som var med om kriget.

Gitarkameratene fungerade som grupp fram till 1994, samtidigt som de fyra artisterna hade sin egna karriärer. De finns dock kvar i form av en hemsida, och det går rykten om en reunion. Från hemsidan når du även gruppens myspacesida, och medlemmarnas individuella hemsidor.

Nu var det ju det här med de så kallade "nye gitarkameratene" också. Det får nog bli ytterligare ett avsnitt om norska vissångare. Jag slänger även in en Spotifylista med lite smakprov på mina norska vissångare här.