Tannenberg

Operationerna på östfronten inleddes i augusti 1914 med att Ryssland samlade två arméer för att anfalla Ostpreussen. Med iver att uppfylla sin pakt med Frankrike anföll de ryska arméförbanden innan de hade fått alla sina förstärkningar på plats, vilket visade sig vara ett ödesdigert misstag. Samordningen mellan de båda arméerna var också dålig. I praktiken opererade de utan inbördes kontakt. Tyskarna drog sig undan, men den tyska 8:e armén under ledning av Hindenburg lyckades sedan genomföra en djärv omringning av den ryska 2:a armén under ledning av Alexander Samsonov 2:a armén krossades fullständigt. I slaget togs omkring 125 000 ryska krigsfångar, och segern gav tyskarna initiativet i fortsättningen av kriget på östfronten.

På 10-årsdagen av slaget beslutade Hindenburg, nu president i Tyska republiken att uppföra ett monument över de fallna tyska soldaterna vid slaget. Monumentet uppfördes 1925-27 i Hohenstein (nu polska Olsztynek). Vid Hindenburgs död 1934 gjorde Adolf Hitler ett propagandanummer av att låta begrava honom vid monumentet. Hindenburg själv hade önskat få bli begravd i sin familjegrav i Hannover. När ryska trupper 1945 avancerade in i Ostpreussen lät tyska SS-trupper föra bort Hindenburgs kropp och sprängde sedan stora delar av monumentet. 1949-50 avlägsnades sedan resterna av monumentet av de polska myndigheterna. Området omvandlades till en park.

Slaget under första världskriget fick sitt namn från det första slaget vid Tannenberg, även kallat slaget vid Grunwald. Detta var ett av den europeiska medeltidens största slag och ägde rum 15 juli 1410 vid Tannenberg då samväldet Polen-Litauen med tjeckiska, vitryska, ukrainska, tatariska och moldaviska vasaller och allierade besegrade en riddarhär från den Tyska Orden förstärkt med tyska, franska, holländska, frisiska och engelska frivilliga riddare. Dessa hade lockats med falsk propaganda om att polackerna och litauerna var hedningar och att deltagande i kriget mot dem skulle leda till syndernas förlåtelse och frälsning.

Segern ledde till att den jagellonska ättens ställning stärktes markant och blev upptakten till den polsk-litauiska stormaktstiden 1386-1696. Den Tyska Orden tappade sin tidigare dominans inom Nordosteuropa.

Inga, Katinka og smukke Charlie på sin Harley

Det har varit alldeles för lite Gasolin här i bloggen på den senaste tiden. Den här klassikern får råda bot på den bristen.

Flandern

Flandern som på flamländska heter Vlanderen och på franska heter Flandre är den nordliga regionen av den sedan 1993 federala republiken Belgien. Regionen är i majoritet flamländsktalande och det finns i dag en stark nationalistisk rörelse som utmanar centralregeringen.

Flandern var under 1100-talet under fransk överhöghet. Under 1400-talet kom området att tillhöra Habsburg och på 1500-talet blev det en den av det spanska Nederländerna.

Vid det första världskrigets utbrott anföll Tyskland Frankrike via det neutrala Belgien. Planen, Schlieffenplanen, var att gå runt de franska befästningarna och snabbt ta sig till Paris och besegra Frankrike, för att sedan ta itu med Ryssland. Tyskland ville undvika ett tvåfrontskrig. Belgarna försvarade sig dock oväntat bra och det var först när man förde fram sitt grova artilleri som Tyskland lyckades inta de belgiska fästningarna i Liége och Namúr. Fransmännen hann omgruppera sig, fick hjälp av britter och Ryssland gick med i kriget och öppnade en östfront som krävde resurser . Det blev ingen snabb offensiv utan Tyskarna körde fast i norra Frankrike och västfronten blev ett skyttegravskrig.

Pluras spanska kokbok

"Jag var 36 år gammal och det var julafton 1987 när jag för första gången besteg spansk jord, närmare bestämt Barcelonas gator, torg och gränder. Staden visade sig från sin bästa sida denna dag, solen sken och det var 24 gr varmt. Livet lekte, jag var förälskad och på resa i ett nytt land med föremålet för min kärlek gåendes vid min sida."

Så introducerar Per Malte Jonsson alias Plura i Eldkvarn sin nya kokbok - Pluras spanska kokbok. Pluras matintresse är ju bekant sedan tidigare utgivna kokbok och från hans TV-program. Det är som han tidigare berättat om något han fått från modersmjölken. Mamma Magda var ju kallskänka i sitt yrkesliv och god husmanskost var det som serverades i det Jonssonska hemmet.

Men nu är det alltså Spanien det gäller. Plura har tagit med sig kock, fotograf och en designer till Mallorca och Barcelona där det lagas mat på lokala råvaror. Sejouren avslutas på hemmaplan i Estocolmo. Det är en snygg bok. Vackra bilder och arrangemang. Plura skriver bra texter och det är intressant när han berättar om sitt första möte med olika maträtter.

Men sen är det väl så med kokböcker att de även skall fungera att laga mat efter. Där kunde boken tjänat på lite mer korrekturläsning. Visserligen hävdar Plura att mat skall lagas med känsla, men ett recept bör ju kunna följas någorlunda. Ingrediensförteckning och beskrivning bör så att säga gå hand i hand.

Redan på första rätten går det fel. Albondigas med mandelsås. I tillagningsanvisningarna dyker det upp en selleri och spiskummin som inte finns med bland ingredienserna. Sellerin skall antagligen vara de hackade sardellfiléer som omnämns i förteckningen. Frågan är om spiskummin är liktydigt med chilifrukt, annars förstår jag inte var den tar vägen i maträtten. Det skall mycket hjärta till för att få ihop det i den rätten.

Nej Pluras spanska kokbok gör sig nog bäst som inspirationslitteratur. Man blir hungrig av att läsa. Kanske går det också att via inspiration att få till några av de rätter han berättar om.

Litauen 2

Under första världskriget ockuperades Litauen av Tyskland. Därefter utropade Litauen sin självständighet den 16 februari 1918, nu landets nationaldag. En tysk prins utnämndes till regent och fick det ärevördiga namnet Mindaugas II. Självständighetsförklaringen var dock endast formell fram till den tyska kapitulationen i november samma år.

Den ryska röda armen invaderade Litauen år 1919 med hänvisning till att litauiska kommunisterna hade proklamerat sovjetiskt styre i landet. Även Polen gjorde anspråk på Vilniusområdet. Nationernas Förbund gav Litauen rätt både mot Sovjetmakten och mot Polens krav. Den unga sovjetrepubliken fick släppa sina anspråk men Polen vägrade att släppa Vilnius. Från 1920 kunde ett självständigt Litauen uppstå i praktiken och en demokratiseringsprocess inleddes. Under åren 1920-39 var Kaunas landets huvudstad. Demokratiseringen av landet avbröts 1926 då Antanas Smetana gjorde en militärkupp och införde enpartistat.

Enligt Molotov-Ribbentrop-pakten från den 23 augusti 1939 tillhörde Litauen först den tyska intressesfären, därefter den sovjetiska. Tyskland annekterade i mars 1939 hamnstaden Klaipeda medan Sovjetunionen tvingade till sig militärbaser senare samma år. I juli 1940 invaderade Sovjetunionen slutligen Litauen och landet utropades till sovjetrepublik efter ett iscensatt val. Sovjetiseringen inleddes omedelbart och 30 000 personer ur självständighetstidens ledande skikt deporterades till Sibirien. Litauen hamnade i juni 1941 under tysk ockupation, vilken varade till 1944. Under perioden mördades omkring 90 procent av Litauens judiska befolkning, över 200 000 personer. 1944 intog sovjetiska trupper återigen landet. Enligt beräkningar förlorade landet mer än 300 000 människor genom avrättningar, deportationer och gerillastrider fram till 1950-talet. Mellan 1949 och 1952 kollektiviserades det litauiska jordbruket med brutala metoder.

1988 bildades den litauiska folkfronten, Sajudis, och den nationella frigörelsekampen tog fart. I valet till sovjetunionens folkkongress 1989 fick Sajudis 36 av Litauens 42 platser. Vid valen till Litauens parlament tog Sajudis hela 90 av 133 mandat. Den 11 mars 1990 utfärdade det litauiska parlamentet, Seimas, en självständighetsförklaring med röstsiffrorna 124 mot 6 och förkunnade att "republiken Litauen är en självständig stat enligt den författning som gällde under förkrigstiden". Årsdagen är numera en av Litauens stora nationella högtidsdagar. Sajudis ordförande, professor Vytautas Landsbergis, valdes samtidigt till tillförordnad president.

Moskva svarade med en ekonomisk blockad för att senare övergå till rent våld. Den 13 januari 1991 stormade sovjetiska soldater TV-tornet i Vilnius, fjorton personer dödades och flera hundra skadades. Våldet avbröts efter skarpa protester från omvärlden. Sverige öppnade som första västland ambassad (samma dag som Danmark) i Litauen den 29 augusti 1991. Den 17 september samma år blev Litauen medlem av FN. Den 2 april 2004 blev Litauen medlem i Nato och den 1 maj samma år i EU. Från och med den 21 december 2007 omfattas Litauen även av Schengen-samarbetet.

Litauen 1

Vi är på väg till Vilnius, Litauens huvudstad. Vi har tidigare besökt Tallin och Riga och nu är det dags att även införliva den tredje baltiska huvudstaden i besökta resmål.

De baltiska länderna har en hel del gemensamt men det finns även stora skillnader, vilket gör att man inte skall klumpa ihop dem. Litauiska språket är liksom lettiskan ett baltiskt språk, som är bland de äldsta språken i Europa. Den baltiska språkgruppen hör liksom germanska, slaviska och latinska språk till de indoeuropeiska språken. Estniskan är ett finskt-ugriskt språk besläktat med finska och ungerska.

Baltiska stammar bosatte sig förmodligen i vad som är dagens Litauen ca 3000 f.Kr. Under 700-200 f.Kr. började slaviska stammar flytta in i de baltiska stammarnas bosättningsområden, som då sträckte sig mycket längre österut än idag.

Litauen omnämns första gången i skriftliga dokument i den tyska Quedlinburgkrönikan 1009. Under 1200-talet enades de litauiska stammarna under storfursten Mindaugas, som 1253 blev krönt till kung. De tyska ordnarna som försökte erövra Litauen från väster kunde slås tillbaka under Mindaugas ledning. Ordnarnas officiella avsikt var att kristna de hedniska baltiska stammarna, men som i all annan historia handlade det givetvis om erövring och åtkomst av resurser fram för allt jordbruksmark och handelsrättigheter.

Under storfursten Gediminas utvidgades det litauiska riket österut under 1300-talet. På 1360-talet sträckte sig Litauen ända till Svarta havet, och var den tidens största europeiska rike. Gediminas grundade även huvudstaden Vilnius 1323. Storfursten Jogaila (polska Jagiello, död 1434) ingick en äktenskapsallians med Polen, med syfte att undvika ett tvåfrontskrig. Detta ledde till fördraget i Kreva 1385, varigenom Polen och Litauen förenades i en personalunion och Litauen anammade katolicismen. Vid slaget i Tannenberg 1410 kunde de litauisk-polska härarna besegra de tyska ordnarna och stoppa deras försök till expansion österut. Den Jagellonska ätten kom att regera det litauisk-polska riket under århundraden. Katarina Jagellonica gifte sig med den svenske prinsen Johan, sedermera kung Johan III, och sonen Sigismund var under en tid på 1500-talet både svensk och polsk-litauisk kung.

År 1569 omvandlades den litauisk-polska unionen till en realunion, och det polska inflytandet ökade markant. Bönderna sjönk ned i livegenskap och adeln poloniserades. Genom Polens delningar 1772, 1793 och 1795 utplånades Litauen, och landet blev en del av Ryssland. Ryssland inledde från 1820-talet återkommande kampanjer för att förryska Litauen. Två misslyckade uppror följdes av ökat ryskt förtryck och förryskning, bl a med resultatet att litauiska som undervisningsspråk förbjöds från 1864 och 40 år framåt i tiden. Den nationella litauiska rörelsen levde dock vidare vilket så småningom skulle leda till ett nytt självständigt litauiskt rike.

Duorom 2009

Ett fynd enligt Bengt Kronstam i DN:

"Av alla osannolika platser där människan valt att odla vin slås nog rekordet i Dourodalen. Det är här, i norra Portugal, som portvinet föds ur vånda och slit. Hela området är spektakulärt och så där lagom nedgånget med en patina som är både äkta och oändligt vacker.

Men dalen är inte bara portvin. Här görs numera också några av landets bästa rödviner med samma druvsorter som bas, samma komplexitet och kraft. Ett utmärkt smakprov har du i 2009 Duorum (nr 2559, 99 kr), fyndigt döpt med en anspelning på både ursprunget och att det är två mästerliga vinmakare som skapat det.

Signaturen JP Ramos kräver nog ingen närmare presentation. Här samarbetar denna demonproducent med José Maria Soares Franco, under många år förvaltare av Portugals första och länge enda kultvin: Barca Velha.

I Duorum har de tillsammans skapat ett hypermodernt vin av de tre druvsorterna Touriga Franca, Touriga Nacional och Tinta Roriz (mer känd från Spanien som Tempranillo). Karaktären är generöst fruktsöt, fatig och blommig i en mycket god, parfymerad stil med solmogen, köttig druvarom.

Att detta vin bara hunnit avancera till knappt sextio Systembutiker är en gåta, så drickvänligt som det är. Att det dessutom har ryggrad nog att även stå emot stränga expertkrav gör inte det hela sämre. Tvärtom, här har du ett vin lika gott till vinterns vilt som till sommarens grillade biffar. För den delen skulle jag heller inte tveka att servera det till stekt, vit fisk.

Nr 2559 99 kr för 70 cl.

• Alkoholhalt13,5 %
• SockerhaltMindre än 5,0 gram/liter
• AnvändningServeras vid 16-18°C till smakrika rätter av lamm- eller nötkött.
• SmakMycket fruktigt vin med fatkaraktär, inslag av plommon, hallon, viol, choklad och gräs.

Mariza

I sommar bär det av till norra Portugal. Vi har bokat flyg via Bryssel till Porto, och hotell på tre platser. Vi avslutar med lägenhetsboende i Porto. Som vanligt är tiden innan resan lika viktig. Vi förbereder oss. En Första klassens guide över Portugal är inköpt. En stadsguide över Porto likaså. Lite musik behövs också för att komma i stämning och i Portugal är det fado som gäller. Fado är Portugals motsvarighet till de svartas blues, eller varför inte grekernas rembetikon. Ordet fado betyder öde. Musikstilen är influerad av arabisk och afrikansk musik och portugisiska sjömanssånger. Texterna handlar oftast om fattiga männsikors levnadsöden.

Mariza är ett av de stora namnen i den moderna fadon. Hon är född i Mocambique med en afrikansk mor och en portugisisk far. Hon slog igenom 2001 och är nu en världsartist som ger 150 konserter per år världen runt. Hon har uppträtt i Sverige, men har blivit särskilt populär i Finland. Den ödesmättade musiken berör tydligen de tungsinta finnarna på ett speciellt sätt.

TripAdvisor

Create your own travel map or travel blog

Top holiday rentals at TripAdvisor

Aghia Galini

Vi bokade flygstol på Apollo. Vi landade kvart över tolv och efter att ha fått ut vårt bagage och kvitterat ut vår hyrbil rullade vi raskt tvärs över ön mot sydkusten.

Aghia Galini var vår första inkvartering där vi skulle bo i tre nätter. Här finns inga lyxhotell utan små enkla hotell och lägenhetsuthyrningar. Priserna är lägre än på nordkusten både på rum och mat. Få nordbor har än så länge hittat hit. Det är mycket tyskar, belgare och engelsmän. Medelåldern är hög, detta är inget partyställe. Det finns inga discon, men väl en jazz- och bluesklubb.

Katter finns det givetvis. Den här letar bland soporna efter något ätbart.

Aghia Galini är från början ett fiskeläge och det finns fortfarande några fiskebåtar kvar. Hamnen har byggts ut för att kunna ta emot kryssningsturister men de har ännu inte hittat hit. Kanske lika bra, så att småskaligheten på turismen kan bibehållas.

The Cretan Beer Report

Det är lika bra att säga det från början. Grekland är inget ölland, det är vin som är huvudspåret. Den öl som saluförs är ljus, rätt tunn lager. Landets största bryggeri, Athenian Brewery SA, skryter med sina traditioner av grekiskt ölbryggande och då talar vi om ett företag som grundades 1963.

Den nostalgiske minns säkert Fix. Själv kom jag i kontakt med detta öl när jag tågluffade i Grekland på 70-talet. Carl Johan Fuchs var en bayersk bryggare som kom till Grekland som en följd av att den bayerske prins Otto blivit vald till Greklands förste kung Othon. Han grundade sitt bryggeri 1864, och namnet skall ha tillkommit som en misstolkning eller förvrängning när namnet Fuchs översattes till grekiska och blev Fix. Fix bryggeri kom att ha monopol på öltillverkning i nästan 100 år. I fri konkurrens klarade sig företaget sämre. Det tappade sin position som landets ledande bryggeri 1973 och 10 år senare knackade konkursen på dörren. Märket skall ha återuppstått på senare år. Jag har dock inte stött på det vid mina greklandsvistelser på senare år.

Athenian Brewery SA står för tre av de fyra öl som förekommer allmänt på restaurangerna på Kreta. Alfa är ett inhemskt märke, Amstel och Heineken bryggs på licens från sina holländska moderbryggerier. Det är lättdrucket och fungerar alldeles utmärkt som törstsläckare. Amstel är väl den som sticker ut med lite större beska än de övriga.

En öl av samma typ är den på bilden. Mythos lanserades 1997 och har snabbt blivit en storsäljare. Det är den enda grekiska ölen som finns att köpa även i Sverige. Jag har druckit den här hemma, men den smakar nog bäst en het dag i Grekland. Den skall vara väl kyld, annars får den en gummiartad bismak. På bilden är det första dagen på resan. Vi har installerat oss på vårt hotell Petra i Aghia Galini. Första simturen i hotellets pool på taket avslutas med en kall pilsner i kylda glas.

Byron's Greek Path

Byron Ayanoglu finns även på Youtube. Hör honom förklara det grekiska sättet att vara. Det är hans gode vän fotografen Algis Kemezys som filmat. Algis finns med i boken Tillbaka till Kreta.

Kreta - inspirationsläsning

Vi lät oss inspireras, vi packade och for och är nu hemma igen sedan drygt en vecka. Återstår att blogga om det.

Bloggandet som det blivit väldigt lite av under våren. Det finns väl en viss risk att det blir med den här bloggen som många andra. Att den glider ut i det stora mörka. Södermalm har lagt ner och Halvar aviserar nu att han tänker sammalunda. Tiden får visa hur det blir med den här hobbyarenan.

Åter till ämnet - Kreta. Resmålet är inte nytt. Själv gjorde jag första besöket 1980. Familjen har varit där 2001 och 2002, då vi i huvudsak besökte västra och mellersta delen. Nu var tanken att vi skulle se den östra halvan.

Reseböcker fanns sedan tidigare. Några nyare införskaffades. Leginds Kreta och Topp 10 Kreta från Första klass pocketguider. Båda rekommendabla och prisvärda. Naturligtvis har vi även fått tips av Janne på Kalimera, som gjort en rundtursguide om östra Kreta.

Lite mer vill ju vi ha. Det vet ju ni som läst tidigare inlägg om resor. Vi har därför grottat ner oss i lite litteratur om Kreta.

Marie-Louise Winbladh är arkeolog och f d intendent vid Medelhavsmuseet. Hon deltog i de svensk-grekiska utgrävningarna i Chania och är givetvis kunnig i det som vi vet om den minoiska kulturen. Hon skriver inspirerat i "Kreta - myter och mat i minoernas värld" som kom ut 2004. Den verkar inte finnas till salu, men pröva på bibliotek eller antikvariat.

Ebba Segerborg skriver och Anna Holmquist tecknar i deras "Kreta heter ett land" som kom redan 1995. Vi får följa dem på deras resa över ön och under den ges inblickar i både det moderna livet och Kretas intressanta historia. Även denna är utgången från försäljning och får sökas på bibliotek eller antikvariat.

Vi planerade från början för ett stopp i Aghios Nikolaos och då ingår givetvis ett besök på ön Spinalonga. På ön anlade venetianerna en fästning som var så svårintagen att turkarna inte lyckades inta den förrän 1715. Långt senare än de hade erövrat resten av ön. Även turkarna bet sig kvar på ön efter det att grekerna blivit självständiga. Den grekiske statsmannen Venizelos kom i början av 1900-talet på den goda idén att göra ön till försvisningsort för spetälska. På detta sätt fick han turkarna att flytta från ön utan att stöta sig med ententen som hjälpt honom i befrielsekriget. Kreta hade en ovanligt stor andel av befolkningen som var smittad av lepra. Med tiden förvisades även smittade från andra delar av Grekland. När nya läkemedel togs fram som kunde bota sjukdomen försvann behovet a att isolera de smittade och verksamheten las ner 1957. I dag är den gamla fästningen och leprakolonin enbart turistmål.
Arne Sundelin skildrar i romanform livet på ön i sin "Spinalonga den spetälskas ö" från 2005. Fakta och fiktion blandas till en intressant berättelse om utstötthet och förnedring.

Sist men inte minst vill jag nämna boken på bilden; Byron Ayanoglus "Tillbaka till Kreta". Byron Ayanoglu är grekättad. Född av grekiska föräldrar i Istanbul men som barn utvandrad tillsamans med föräldrarna till Kanada. Han har gjort karriär som restaurangkritiker och kokboksförfattare och även varit kock åt kändisar som Mick Jagger och Robert de Niro. Han planerar efter ett långt yrkesliv att pensionera sig och bosätta sig på Kreta. På flygplatsen i Aten träffar han emellertid på kocken och vännen Theo som drar in honom i diverse restaurangäventyr. Trots att Byron Ayanoglu har grekisk bakgrund blir det rejäla kulturkrockar. Han är ju van vid hur det fungerar i en kanadensisk storstad. Vi får uppleva en resa i den grekiska kultursfären som lockar både till skratt och ger en djupare förståelse för hur grekerna fungerar. Boken kom på svenska 2007. I uppgifter på nätet skall boken som heter "Crete on the Half Shell" i originalspråk filmas av den kanadensiske regissören Jack Blum.

Jag har för avsikt att återkomma med lite bilder och berättelser om hur resan avlöpte.

Smiley's People

BBC:s TV-serie i sex delar som bygger på John le Carrés roman med samma namn. I seriens slutscen, som även är slutet på en 30 år och 3 romaner lång kamp mellan Smiley och hans ryska antagonist Karla, vandrar Karla över bron vid Bornholmerstrasse från öst till väst i Berlin. Under hot om att avslöja Karlas arrangemang för att ge dottern Tatiana psykiatrisk vård i Schweiz, har Smiley lyckats få honom att fly till väst. När Karla passerar Smiley tappar han den cigaretttändare med inskriptionen "from Ann with love", som Smiley en gång fått av sin svekfulla hustru, och som Karla stal från honom när de träffades första gången i Indien 30 år tidigare. Smiley tar inte upp tändaren.

Sista repliken lyder: Peter Guillam: Come on, old friend, it's bedtime. George, you won! George Smiley: Did I? Yes, well, I suppose I did.

Kuriosa 1: I serien finns i en biroll en tysk klubbägare. Han spelas av den tyske skådespelaren Mario Adorf som spelade den trumspelande Oskars far Alfred i Blecktrumman.

Kuriosa 2: Molly Meakin, assistent till Cirkusens chef Saul Enderby, spelas av den brittiska skådespelerskan Lucy Fleming som är brorsdotter till Ian Fleming, författaren som skrev böckerna om James Bond.

9 Bywater Street

På denna adress i Chelsea London bodde George Smiley, spionchefen från John le Carrés böcker om den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Ja, egentligen existerar inte adressen. Det kunde jag själv konstatera när jag letade upp gatan vid ett besök i London på 1980-talet. Huset på bilden är nr 10 Bywater Street, som användes vid inspelningen av "Tinker, Taylor, Soldier, Spy" och "Smileys people".

George Smiley dök upp första gången i John Le Carrés debutroman "Telefon till den döde". Han fanns även med i roman nr 2, "Mord i högre skolan". Mer känd för en bredare publik blev han genom "Spionen som kom in från kylan" romanen som blev le Carrés genombrottsroman. Romanen filmades med Richard Burton i huvudrollen, som den utbrände spionen Alec Leamas. George Smiley spelas här av Rupert Davies, skådespelaren som spelade kommissarie Maigret i de engelska inspelningarna av George Simenons kriminalromaner.

Den skådespelare som förkroppsligar George Smiley är dock karaktärsskådespelaren Alec Guiness, som spelar rollen i de två delar av Karla-trilogin som BBC gjorde TV-serie på. Den mittersta delen, "The Honourable Schoolboy" (Käpp i hjulet) blev aldrig filmad. Den utspelar sig huvudsakligen i Hong Kong och BBC ansåg att en inspelning skulle bli för kostsam. George Smiley spelar i den romanen en mer perifer roll , och det är ju han som bär TV-serien i Alec Guiness utmärkta tolkning. Efter succén med "Tinker, Taylor, Soldier, Spy" (Mullvaden) gick man därför vidare med del tre; "Smileys People" (Vinnare och förlorare).

Det är Johan Hakelius fel att jag nu skriver om George Smiley. Jag läste Hakelius anglofila mästerverk "Döda vita män" och en av de brittiska storheter han skriver om där är just Alec Guiness. Rollen som engelsk officer i Bron över floden Kwai och som Obi wan Kenobi i de första Star Warsfilmerna är stora Guinessroller, men jag förknippar honom fr a med med George Smiley. Jag såg TV-serien när den visades i svensk TV på 80-talet och jag är sedan dess en hängiven le Carréläsare.

Nu kände jag mig nödd och tvungen att leta på BBC:s TV-serie. På Discshop hittade jag både "Tinker, Taylor, Soldier, Spy" och "Smileys People". Det var visserligen import utan svensk text, men efter att nu ha sett de första två avsnitten kan jag konstatera att det går bra att hänga med ändå. Jag kan ju storyn och med engelsk text är det lätt att följa även dialogen. Högklassisk brittisk litteratur tolkad i högklassisk brittisk TV-film. Kan det bli bättre?

De döende européerna

Karl-Markus Gauss är en österrikisk författare som länge har intresserat sig för de små och relativt okända folkgrupperna i Europa. Jag fick nys om honom när jag sökte information om arberesher som jag skrivit om här tidigare.

Utöver arberesherna i Italiens södra regioner får vi i den här boken träffa de sefardiska judarna i Sarajevo, Gottschetyskarna i södra Slovenien, de västslaviska sorberna i östra Tyskland, och arumänerna som lever utspridda i Balkans olika nationer.

Gauss reser runt och talar med folk i byarna och städerna. Det blir en resa i tid och rum där vi får lära känna dessa folkspillror och deras spännande historia. Det blir även en lektion i Europas historia. För det är ju när de stora drakarna slagits om herraväldet, som tillvaron så drastiskt har förändrats för det här människorna.

Det finns ytterligare en bok av Gauss utgiven på svenska. Den heter Hundätarna från Svinia och handlar om romer i östra Slovakien. Båda böckerna är utgivna av bokförlaget Perenn, som har flera intressanta titlar i sin utgivning. Intressanta om man som jag är intresserad av centrala och östra Europas historia.

Arancia Rossa

Blodapelsiner med pappersomslag är något som hör till barndomens minnen. Omslag med fantasieggande motiv. Det var därför inte svårt att välja frukt när jag stötte på de här apelsinerna.

Blodapelsiner odlas huvudsakligen på Sicilien och skördas under februari - mars månad. Det finns ett antal sorter varav den här, Moro, hör till de nyare. Den skall ha uppstått som en mutation i Siracusaområdet i början av 1800-talet.

Blodapelsinen innehåller ett pigment som kallas antocyanin. Hur rött apelsinköttet blir beror på bl a på ljus och temperatur under mognadsprocessen. Pigmentet är en antioxidant som skall ha hälsobefrämjande effekt. Den skall motverka hjärtfel, vissa cancersorter och höga kolesterolvärden.

Blodapelsin är numera en skyddad ursprungsbeteckning som får användas av odlingar på östra Sicilien i Siracusa- och Cataniaprovinserna.

Uppdatering 2010-01-21: Jag hittade en intressant artikel om blodapelsiner och dess användning i matlagningen i tidningen Taffel.se, som jag inte vill undanhålla er.

Kapten Corellis mandolin

Fyndade tre filmer för 99 kr på ICA Maxi igår. Det här var en av dem. De två andra kanske jag återkommer till här senare. Filmen får tjäna som övergång från Italien till Grekland. Jag har ju skrivit flera inlägg om Sicilien dit jag är på väg i tankarna. Det blir dock ingen resa dit i år. Det blir inte heller norra Portugal i år, men troligen 2011 när A fyller jämt. Även östra Andalusien är skjutet på framtiden. Det blev D som fick bestämma sommarens resmål. Det kanske är en av de sista resorna han vill följa med mamma och pappa och då tyckte vi att han fick välja. Han vill åka tillbaka till Kreta och vi har därför bokat flygstol, hotell på två ställen och hyrbil till början av juni månad. Vi har tidigare mest sett västra delen av ön, nu blir det östra och södra delen som skall utforskas.

Filmen bygger på en roman och personerna är uppdiktade. Det finns dock en historisk bakgrund till händelserna som utspelar sig på den grekiska ön Kefalonia. 1940 anfaller Italien Grekland. Den italienska armén med 14.000 man bryter in från Albanien, men blir hejdade och besegrade av den grekiska armén bestående av 8. 000 soldater. 1941 anfaller Tyskland understödda av Italien och Bulgarien Grekland. Den tyska krigsmaskinen är av en annan kaliber än den italienska och det dröjer inte länge innan Grekland ockuperats.

Det sker en viss uppdelning mellan ockupanterna. Kefalonia besätts huvudsakligen av italienska trupper, 12.000 man. Det finns även en mindre tysk styrka på 2.000 man. 1943 landstiger de allierade trupperna på Sicilien. Med stöd från maffian kunde ön erövras relativt snabbt. Stödet för Mussolini vacklade i det italienska etablissemanget. Ett vapenstillestånd förhandlades fram och Mussolini arresterades. Han fritogs av tyska fallskärmssoldater och fördes till norra Italien där han ledde den s k Salo-republiken. Italien var delat. På Balkan övertog Tyskland de områden som besatts av italienska trupper. De italienska trupperna avväpnades. På Kefalonia vägrade italienarna att lämna ifrån sig sina vapen. De satte sig till motvärn, men tyskarna var överlägsna. fr a i luften. Tyskarna lät avrätta 5.000 man av de 9.000 som överlevt striderna som hämnd för att italienarna satt sig upp mot dem.

1945 besegras så det tredje riket. Andra världskriget är slut. I Grekland utbryter inbördeskrig, som pågår fram till 1949. I de allierades uppgörelse efter kriget tillhör Grekland den brittiska sfären. Utan stöd från Sovjetunionen besegras de kommunistiska partisanerna ledda av Kapetan Aris. Även på Kefalonia förekom strider under inbördeskriget, men detta finns inte med i filmen. Med i filmen är dock den jordbävning 1953 som ödelade en stor del av bebyggelsen. Förstörelsen var så omfattande att en stor del av befolkningen tvingades lämna ön.

Bra skådespel, en spännande handling och fr a mycket vackra greklandsbilder, om man bortser från krigsscenerna och skildringen av jordbävningen. En klart sevärd film.

Borgo Schiró

Mussolinis fascistiska regim ville på trettiotalet stimulera bosättning på de stora jordegendomarna på Sicilien. Jordreformer genomfördes för att ge de fattiga lantarbetarna egen mark. Han lät bygga flera byar, bl a den här, Borgo Schiro, för att låta bönderna leva nära sina odlingsmarker. Standarden på bostäderna var för den tiden relativt hög.

Byn bestod av ungefär trettio hus, inklusive kyrka med prästgård, skola, en livsmedelsbutik, en salong, och en klinik med läkare. Under flera decennier bodde här hundratals bönder. De få tunnland som tilldelades dem att bruka var dock inte tillräckligt för att kunna försörja sig. Successivt avfolkades byn.

Under sjuttiotalet, var byn nästan folktom, med endast en öppen affär och en kyrka. Med tömda bostadshus började byn plundras. En plundring som inte heller skonade kyrkan som förlorade statyer och annan inredning. Även prästen kände sig tvungen att lämna sin församling.

Nu består Borgo Schirò av ett tomt torg som omges av tomma hus med dörrarna borttagna eller förstörda, och med skadade kornischer och väggar. Vegetationen breder ut sig över trottoarer och gårdsplaner. Det är en övergiven plats som Jan Jörnmark låtit dokumentera på sin utmärkta hemsida.

Byn är namngiven efter en av de mest kända författarna från den albanska minoriteten på Sicilien, Guiseppe Schiro (på albanska Zef Schiroi), 1865 - 1926. Han var född och uppväxt i den närliggande byn Piana degli Albanesi. Schiro var en albansk nationalist som bl a skrev hyllningsdikter till den nya albanska nationen som föddes 1911-12, genom en utbrytning från det osmanska riket. Han var även sympatisör med den fascistiska ideologin i sitt hemland, fr a dess utveckling av landsbygden och dess möjligheter att stödja det nya Albanien.

Italien hade under mellankrigstiden ett dominerande inflytande i Albanien, bl a genom långtgående handelsavtal. När den albanske kungen Zog försökte göra sig oberoende av Italien genom att skaffa sig andra bundsförvanter, ockuperade Italien landet 1939. I den fascistiska propagandan utnyttjades givetvis de historiska banden mellan de italienska och albanska folken.

Arbëreschë

Arberescher kallas den albanska minoritet som sedan 1400-talet finns i södra Italien, fr a i Kalabrien, Apulien och på Sicilien. På Sicilien finns flera byar i bergen ovanför Palermo som alltjämt är albansktalande. Språket är en ålderdomlig variant av det albanska språket, med inslag av italienska. Arberescherna har inte bara bevarat sitt språk, utan även sin kultur och sin religion, den grekisk-ortodoxa.

Det finns obekräftade uppgifter att den albanska invandringen startade så tidigt som under slutet av 1300-talet. Belagt är att kungen av Neapel, Alfonso V, 1448 bad den albanske härföraren Gjergj Kastrioti Skanderbeg om hjälp med att slå ned ett uppror. Skanderbeg sände en truppstyrka ledd av Demetrio Reres och hans två söner. Albanerna var skickliga soldater och upproret slogs ned. Som belöning fick Demetrio Reres ett landområde i Cantanzaro i södra Kalbrien. Några år senare fick sönerna Georg och Basil fyra byar på Sicilien.

1459 bad den dåvarande kungen av Neapel, Ferdinand I, ånyo Skanderbeg om hjälp, mot en fransk invasion. Skanderbeg ledde själv sina trupper denna gång, och blev även befälhavare över de neapolitanska trupperna. I två slag lyckades Skanderbeg besegra fransmännen. De albanska trupperna fick som belöning 15 byar öster om Taranto i Apulien.

Skanderbeg återvände till sitt hemland för att åter strida mot de framryckande osmanska trupperna. Han var till att börja med framgångsrik och hindrade den osmanska hären från att invadera Albanien. Han insjuknade dock i malaria och avled 1468. Efter hans död kunde inte det albanska motståndet hålla emot de osmanska trupperna. Albanien erövrades och fram till 1480 flydde tusentals albaner över till södra Italien.

En andra immigrationsvåg kom under början av 1500-talet. Albanska legotrupper i venetiansk tjänst evakuerades från Peleponessos med hjälp den tyskromerske kejsaren Karl V. Trupperna placerades i södra Italien där de tillsammans med sina familjer fick bosättning. Albanska legotrupper fanns såväl i kungariket Neapel som i republiken Venedig fram till Napoleonkrigen.

På 1700-talet kommer en tredje flyktingström från byn Himara i södra Albanien. Ali Pascha ville tvångskonvertera befolkningen till islam. Då de vägrade detta beordrade Ali Pascha om en stor massaker. 6 000 personer dödades och de överlevande flydde över adriatiska havet och kom så småningom att bosätta sig i den stad som idag heter Piana degli Albanesi på Sicilien.

Efter Jugoslaviens uppdelning och kommunismens fall i Albanien har många albaner invandrat till Italien från Kosovo och Albanien.