Corleone - Il capo dei capi

Den italienska serien inspelad 2007 är baserad på maffialedaren Salvatore "Toto" Riinas liv och leverne som en av de mest kända maffialedarna. Han inledde sin karriär på 40-talet. Han hade blivit familjens överhuvud sedan hans far och lillebror omkommit i en olycka. Han vägrade acceptera sitt öde som fattig bondpojk, och valde den karriärväg som för många sicilianska ynglingar framstått som den mest naturliga, maffian. Han blir med tiden ledare för den Corleonska familjen, som genom taktiska manövrer och allianser blir en av de dominerande familjerna i Palermo.

Toto Riina stod bakom 100 - tals mord under sin tid som maffialedare. Bland de mest kända är morden på domaren Falcone. Han greps 1993 och sitter sedan dess fängslad på livstid. Han efterträddes som capo av sin ungdomskamrat Bernardo Provenzano. Denne lyckades hålla sig undan lagens långa arm ända till 2006 då han efter att ha varit efterlyst i 43 år kunde gripas i ett slitet stenhus utanför Corleone.

Serien består av åtta avsnitt med nästan 10 timmars speltid. Jag har nu sett de två första delarna och hunnit fram till mitten av 60-talet. Maffian infiltrerar via korrupta politiker byggindustrin i Palermo. Stora pengar satsas på att bygga bostäder och offentliga byggnader. Strider utbryter mellan olika familjer för att komma åt de största köttbenen. Corleonefamiljen lyckas hålla sig utanför de direkta striderna. De drar sig tillbaka till sina hemtrakter. Toto Riina och hans kamrater blir där tagna av polisen och åtalas för mord, men domstolen frikänner dem i brist på bevis.

Det är välspelat och väl regisserat. Det är ingen skönmålning utan brotten skildras så grymma som de är. Mot den kriminella sidan står de goda hjältarna. Här representerade av Totos barndomskamrat Biagio Schiró, som väljer en annan bana. Han blir polis.

Bob Dylan Top 20

Mats Weman gör en förtjänstfull insats med att presentera Dylanklassiker på sin blogg. Han håller på att introducera sin hustru i Dylans värld inför kommande konsert på Malmö Arena, och låter oss andra få ta del av sina presentationer. Han har hunnit till låt nr 63, och efterlyser nu sina läsares top 20-listor. Det är ingen lätt uppgift. Lätt att få i hop 20, men svårt att stoppa där. Min lista ser i alla fall efter lite knåpande ut så här:

Bob Dylan 20 favoriter

Is Your Love in Vain?
I Want You
Just Like a Woman
4^th Time Around
Like a Rolling Stone
Chimes of Freedom
Bob Dylans Dream
Girl From the North Country
I’ll Be your Baby Tonight
Bob Dylans 115^th Dream
Simple Twist of Fate
If Not For You
Union Sundown
Don’t Fall Apart on me Tonight
Tryin’ to Get to Heaven
Positvely 4^th Street
Where Teardrops Fall
Emotionally Your’s
I Shall Be Released
Absolutely Sweet Marie

Samlat på Spotify i den här spellistan

http://open.spotify.com/user/bogey/playlist/582kKO6IcnGOnVgdDS9PWl

Allt om Whisky nr 1/09

Årets första nummer av Allt om Whisky har anlänt. Inspirationsläsning för de som tycker om whisky och öl, t ex den här blogginnehavaren.

Jag konstaterar att av de 4 maltsorter jag för närvarande har i lager så är tre ett resultat av rescensioner i AoW. Den fjärdes tillverkare Bowmore Destillery ägnas i detta nummer en ledande artikel. I det här numret blir jag nyfiken på BenRiach Curiositas, artnr 10405-01 på bolaget, 389 kr. Heavily Peated Speyside låter lockande.

Det finns flera artiklar som handlar om belgisk öl. 140 bryggerier och c:a 1 000 ölsorter ger en viss variation. Det finns lite mer än Stella Artois och Duvel. 15 öl på tre dagar handlar om en resa som tidningens utsände gör i landet. Han besöker bl a Maredsous, benediktinerklostret utanför Namur. Känt för sina tre ale, 6, 8 och 10, men även för ost.

Namnet Duvel får en förklaring i artikeln. Ölet som härstammar från jäst hämtad från Skottland kallades först Victory Ale för att fira första världskrigets slut. 1923 fick det sitt nuvarande namn sedan skomakaren Van de Wouwer kallat det för "nen echten Duvel", en riktig rackabajsare. Sådana historier gillar jag.

Ytterligare artiklar om Belgiens goda öl finns om Leffe och Hoegaarden. Jag får även svaret på varför det belgiska ölet Kwak serveras i så konstiga glas i en träställning. Ölet var ursprungligen ett öl som såldes till kuskar. De kunde ha det runda glaset fastsatt med en ställning på kuskbocken och släcka törsten utan att behöva kliva av sin vagn. Namnet Kwak har två förklaringar. Värdhusägaren Pauwel Kwak skall vara den som hittade på glaset, och ljudet som uppstod i glaset när ölen gungade fram och tillbaka skall låta kwak, kwak. Ett gott mustigt öl som jag provat på en av Stockholms barer som specialiserat sig på belgisk öl.

Doing the omoralisk schlagerfestival

1975 arrangerade Sverige Eurovision Song Contest. ABBA hade vunnit tävlingen 1974 i Brighton med Waterloo. Vänstern arrangerade en alternativfestival. Vi var väldigt mycket vänster vid den tiden. Vietnamkriget hade precis avslutats under våren 1975, och vi behövde förmodligen något nytt att engagera oss i. Motståndet mot den kommersiella kulturen var kraftfullt i den progressiva musikrörelsen. Stikkan Andersson var galjonsfiguren för kommersialismen. ABBA var hans främsta varumärke. ABBA skulle man inte lyssna på och det är först på senare år som jag upptäckt den låtskatt som herrar Andersson och Ulvaeus skapade.

I You Tubeinslaget ovan är det Ulf Dageby (under artistnamnet Sillstryparn) som tillsammans med Nationalteaternas orkester spelar ett av bidragen i alternativfestivalen. Ett annat som jag fångar ur minnesbanken är det spanska bidraget "Recuerdelos en color, con Kodak por favor".

Nu är det återigen dags för den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest. Första deltävlingen har avhållits i Göteborg. Nu mal det på ett antal veckor framöver med deltävlingar, dueller och andra chansen. Kvalitén på musiken har knappast höjts sedan 70-talet. Men det handlar ju inte längre om en tävling i musik. Det är performance, cirkus, och gyckelspel. Underhållning helt enkelt. Debatten om programmet handlar om hur det röstas och om Petra Mede är rolig eller inte. Kommers är inte längre fult och forna tiders progghjältar återfinns i ICA-reklamen.

Lite mer progg kan du lyssna på här i min progglista.

Peter LeMarc - Little Willie John

Jag var tjugo år gammal, hon var en evighet
hon lärde mig leva och gråta, hon lärde mig allt jag vet.
Men folk i stan där jag bodde, sa hon var sjuk eller så
att hon var missanpassad, men hon var för stolt för att höra på.
Hon bodde på fel sida älven, i en nedlagd mjölkbutik
jag var hennes unga älskare, från Stallbackas bilfabrik.
Vi brukade åka omkring i hennes Dodge sextisju
hon sa: ”Vi kör hela natten, för jag vill se var alla vägar tar slut”.

Åh, låt mig höra den en sista gång,
spela hennes älsklingssång, med Little Willie John.
Sjung, för min själ, som ett långsamt farväl,
spela upp en sorgsen sång, med Little Willie John.

Hon brukade kisa och viska: ”Du måste sticka från stan,
här är alla ihåliga, snart är du likadan”.
Hon sa: ”Vill du gå på lina, så titta inte ned,
titta inte åt sidan, blunda och ta ett steg.
Du kan få allt som du önskar, jag ger dig vad du vill
men det kostar dig mer än pengar, din kärlek och lite till.
Du vet jag har skulder för livet, jag bär på en tung gammal sten
men nu bränner vi ner mjölkbutiken, och älskar i lågornas sken”.

Åh, låt mig höra...

En sång som väcker upp all längtan.
En fågel flyger åter till mitt hjärta.
Känslor ingen själ kan hejda.
Jag hör orden, jag minns glädjen, känner smärtan.

Utan ett ord var hon borta, jag gick till hennes mjölkaffär
på gården en nerbrunnen Dodge, där inne ett tomt kuvert.
Men efter veckor av tomhet, kom ett brev utan avsändaradress
hon skrev: ”En del lär sig aldrig, att gå när allt är som bäst”.
Hon sa: ”Ditt liv är ditt eget, du äger din tanke och tid
låt ingen ta det ifrån dig, älskling du är en speciell individ”.
Hon sa att hennes självbevarelse, sa till fötterna att gå
och nu var hon långt härifrån, det var allt, kyssar puss och hejdå.

Åh, låt mig höra...

Jag - en familjefotograf

Jag har en tid gått och trånat efter en digital spegelreflexkamera. Den kompakt, Nikon Coolpix 4300, som jag köpte för fem år sedan är visserligen en alldeles utmärkt kompakt, men jag vill ju göra mer.

Det är Nikon jag spanat på. Nikon har modeller i olika prisklasser och för olika behov. För proffsen finns t ex modellen D300 för drygt 13.000 upp till modellen D3 för drygt 70.000. Då talar vi enbart om kamerahus. Lite långt utanför både behov och plånbok hos undertecknad. Den nivån överlåter jag åt Zigne och Silverfisken. De har förresten båda fastnat för Canons nya EOS 5D Mark II.

I nästa nivå som beskrivs som hobbyfotografens återfinns modeller som D90. Runt 10.000 kr får man punga ut med beroende på optik. Den nivån trodde jag att jag skulle landa på tills jag jämförde med nästa nivå - familjekamerorna. Här återfinns modellerna D40 och D60. Efter att ha granskat prestanda ställt i relation till de egna färdigheterna har jag kommit fram till att jag definitivt är en familjefotograf.

Det blev ett D60 kit med två zoomar. En 18 - 55 och en 55 - 200. Båda med skakreduktion. 7.000 kr fattigare testas nu den nya utrustningen i vinterfotografering. Utrustningen bör tillgodose mina behov inom överskådlig tid.