Litauen 2

Under första världskriget ockuperades Litauen av Tyskland. Därefter utropade Litauen sin självständighet den 16 februari 1918, nu landets nationaldag. En tysk prins utnämndes till regent och fick det ärevördiga namnet Mindaugas II. Självständighetsförklaringen var dock endast formell fram till den tyska kapitulationen i november samma år.

Den ryska röda armen invaderade Litauen år 1919 med hänvisning till att litauiska kommunisterna hade proklamerat sovjetiskt styre i landet. Även Polen gjorde anspråk på Vilniusområdet. Nationernas Förbund gav Litauen rätt både mot Sovjetmakten och mot Polens krav. Den unga sovjetrepubliken fick släppa sina anspråk men Polen vägrade att släppa Vilnius. Från 1920 kunde ett självständigt Litauen uppstå i praktiken och en demokratiseringsprocess inleddes. Under åren 1920-39 var Kaunas landets huvudstad. Demokratiseringen av landet avbröts 1926 då Antanas Smetana gjorde en militärkupp och införde enpartistat.

Enligt Molotov-Ribbentrop-pakten från den 23 augusti 1939 tillhörde Litauen först den tyska intressesfären, därefter den sovjetiska. Tyskland annekterade i mars 1939 hamnstaden Klaipeda medan Sovjetunionen tvingade till sig militärbaser senare samma år. I juli 1940 invaderade Sovjetunionen slutligen Litauen och landet utropades till sovjetrepublik efter ett iscensatt val. Sovjetiseringen inleddes omedelbart och 30 000 personer ur självständighetstidens ledande skikt deporterades till Sibirien. Litauen hamnade i juni 1941 under tysk ockupation, vilken varade till 1944. Under perioden mördades omkring 90 procent av Litauens judiska befolkning, över 200 000 personer. 1944 intog sovjetiska trupper återigen landet. Enligt beräkningar förlorade landet mer än 300 000 människor genom avrättningar, deportationer och gerillastrider fram till 1950-talet. Mellan 1949 och 1952 kollektiviserades det litauiska jordbruket med brutala metoder.

1988 bildades den litauiska folkfronten, Sajudis, och den nationella frigörelsekampen tog fart. I valet till sovjetunionens folkkongress 1989 fick Sajudis 36 av Litauens 42 platser. Vid valen till Litauens parlament tog Sajudis hela 90 av 133 mandat. Den 11 mars 1990 utfärdade det litauiska parlamentet, Seimas, en självständighetsförklaring med röstsiffrorna 124 mot 6 och förkunnade att "republiken Litauen är en självständig stat enligt den författning som gällde under förkrigstiden". Årsdagen är numera en av Litauens stora nationella högtidsdagar. Sajudis ordförande, professor Vytautas Landsbergis, valdes samtidigt till tillförordnad president.

Moskva svarade med en ekonomisk blockad för att senare övergå till rent våld. Den 13 januari 1991 stormade sovjetiska soldater TV-tornet i Vilnius, fjorton personer dödades och flera hundra skadades. Våldet avbröts efter skarpa protester från omvärlden. Sverige öppnade som första västland ambassad (samma dag som Danmark) i Litauen den 29 augusti 1991. Den 17 september samma år blev Litauen medlem av FN. Den 2 april 2004 blev Litauen medlem i Nato och den 1 maj samma år i EU. Från och med den 21 december 2007 omfattas Litauen även av Schengen-samarbetet.

Litauen 1

Vi är på väg till Vilnius, Litauens huvudstad. Vi har tidigare besökt Tallin och Riga och nu är det dags att även införliva den tredje baltiska huvudstaden i besökta resmål.

De baltiska länderna har en hel del gemensamt men det finns även stora skillnader, vilket gör att man inte skall klumpa ihop dem. Litauiska språket är liksom lettiskan ett baltiskt språk, som är bland de äldsta språken i Europa. Den baltiska språkgruppen hör liksom germanska, slaviska och latinska språk till de indoeuropeiska språken. Estniskan är ett finskt-ugriskt språk besläktat med finska och ungerska.

Baltiska stammar bosatte sig förmodligen i vad som är dagens Litauen ca 3000 f.Kr. Under 700-200 f.Kr. började slaviska stammar flytta in i de baltiska stammarnas bosättningsområden, som då sträckte sig mycket längre österut än idag.

Litauen omnämns första gången i skriftliga dokument i den tyska Quedlinburgkrönikan 1009. Under 1200-talet enades de litauiska stammarna under storfursten Mindaugas, som 1253 blev krönt till kung. De tyska ordnarna som försökte erövra Litauen från väster kunde slås tillbaka under Mindaugas ledning. Ordnarnas officiella avsikt var att kristna de hedniska baltiska stammarna, men som i all annan historia handlade det givetvis om erövring och åtkomst av resurser fram för allt jordbruksmark och handelsrättigheter.

Under storfursten Gediminas utvidgades det litauiska riket österut under 1300-talet. På 1360-talet sträckte sig Litauen ända till Svarta havet, och var den tidens största europeiska rike. Gediminas grundade även huvudstaden Vilnius 1323. Storfursten Jogaila (polska Jagiello, död 1434) ingick en äktenskapsallians med Polen, med syfte att undvika ett tvåfrontskrig. Detta ledde till fördraget i Kreva 1385, varigenom Polen och Litauen förenades i en personalunion och Litauen anammade katolicismen. Vid slaget i Tannenberg 1410 kunde de litauisk-polska härarna besegra de tyska ordnarna och stoppa deras försök till expansion österut. Den Jagellonska ätten kom att regera det litauisk-polska riket under århundraden. Katarina Jagellonica gifte sig med den svenske prinsen Johan, sedermera kung Johan III, och sonen Sigismund var under en tid på 1500-talet både svensk och polsk-litauisk kung.

År 1569 omvandlades den litauisk-polska unionen till en realunion, och det polska inflytandet ökade markant. Bönderna sjönk ned i livegenskap och adeln poloniserades. Genom Polens delningar 1772, 1793 och 1795 utplånades Litauen, och landet blev en del av Ryssland. Ryssland inledde från 1820-talet återkommande kampanjer för att förryska Litauen. Två misslyckade uppror följdes av ökat ryskt förtryck och förryskning, bl a med resultatet att litauiska som undervisningsspråk förbjöds från 1864 och 40 år framåt i tiden. Den nationella litauiska rörelsen levde dock vidare vilket så småningom skulle leda till ett nytt självständigt litauiskt rike.