Litauen 1

Vi är på väg till Vilnius, Litauens huvudstad. Vi har tidigare besökt Tallin och Riga och nu är det dags att även införliva den tredje baltiska huvudstaden i besökta resmål.

De baltiska länderna har en hel del gemensamt men det finns även stora skillnader, vilket gör att man inte skall klumpa ihop dem. Litauiska språket är liksom lettiskan ett baltiskt språk, som är bland de äldsta språken i Europa. Den baltiska språkgruppen hör liksom germanska, slaviska och latinska språk till de indoeuropeiska språken. Estniskan är ett finskt-ugriskt språk besläktat med finska och ungerska.

Baltiska stammar bosatte sig förmodligen i vad som är dagens Litauen ca 3000 f.Kr. Under 700-200 f.Kr. började slaviska stammar flytta in i de baltiska stammarnas bosättningsområden, som då sträckte sig mycket längre österut än idag.

Litauen omnämns första gången i skriftliga dokument i den tyska Quedlinburgkrönikan 1009. Under 1200-talet enades de litauiska stammarna under storfursten Mindaugas, som 1253 blev krönt till kung. De tyska ordnarna som försökte erövra Litauen från väster kunde slås tillbaka under Mindaugas ledning. Ordnarnas officiella avsikt var att kristna de hedniska baltiska stammarna, men som i all annan historia handlade det givetvis om erövring och åtkomst av resurser fram för allt jordbruksmark och handelsrättigheter.

Under storfursten Gediminas utvidgades det litauiska riket österut under 1300-talet. På 1360-talet sträckte sig Litauen ända till Svarta havet, och var den tidens största europeiska rike. Gediminas grundade även huvudstaden Vilnius 1323. Storfursten Jogaila (polska Jagiello, död 1434) ingick en äktenskapsallians med Polen, med syfte att undvika ett tvåfrontskrig. Detta ledde till fördraget i Kreva 1385, varigenom Polen och Litauen förenades i en personalunion och Litauen anammade katolicismen. Vid slaget i Tannenberg 1410 kunde de litauisk-polska härarna besegra de tyska ordnarna och stoppa deras försök till expansion österut. Den Jagellonska ätten kom att regera det litauisk-polska riket under århundraden. Katarina Jagellonica gifte sig med den svenske prinsen Johan, sedermera kung Johan III, och sonen Sigismund var under en tid på 1500-talet både svensk och polsk-litauisk kung.

År 1569 omvandlades den litauisk-polska unionen till en realunion, och det polska inflytandet ökade markant. Bönderna sjönk ned i livegenskap och adeln poloniserades. Genom Polens delningar 1772, 1793 och 1795 utplånades Litauen, och landet blev en del av Ryssland. Ryssland inledde från 1820-talet återkommande kampanjer för att förryska Litauen. Två misslyckade uppror följdes av ökat ryskt förtryck och förryskning, bl a med resultatet att litauiska som undervisningsspråk förbjöds från 1864 och 40 år framåt i tiden. Den nationella litauiska rörelsen levde dock vidare vilket så småningom skulle leda till ett nytt självständigt litauiskt rike.