Arancia Rossa

Blodapelsiner med pappersomslag är något som hör till barndomens minnen. Omslag med fantasieggande motiv. Det var därför inte svårt att välja frukt när jag stötte på de här apelsinerna.

Blodapelsiner odlas huvudsakligen på Sicilien och skördas under februari - mars månad. Det finns ett antal sorter varav den här, Moro, hör till de nyare. Den skall ha uppstått som en mutation i Siracusaområdet i början av 1800-talet.

Blodapelsinen innehåller ett pigment som kallas antocyanin. Hur rött apelsinköttet blir beror på bl a på ljus och temperatur under mognadsprocessen. Pigmentet är en antioxidant som skall ha hälsobefrämjande effekt. Den skall motverka hjärtfel, vissa cancersorter och höga kolesterolvärden.

Blodapelsin är numera en skyddad ursprungsbeteckning som får användas av odlingar på östra Sicilien i Siracusa- och Cataniaprovinserna.

Uppdatering 2010-01-21: Jag hittade en intressant artikel om blodapelsiner och dess användning i matlagningen i tidningen Taffel.se, som jag inte vill undanhålla er.

Borgo Schiró

Mussolinis fascistiska regim ville på trettiotalet stimulera bosättning på de stora jordegendomarna på Sicilien. Jordreformer genomfördes för att ge de fattiga lantarbetarna egen mark. Han lät bygga flera byar, bl a den här, Borgo Schiro, för att låta bönderna leva nära sina odlingsmarker. Standarden på bostäderna var för den tiden relativt hög.

Byn bestod av ungefär trettio hus, inklusive kyrka med prästgård, skola, en livsmedelsbutik, en salong, och en klinik med läkare. Under flera decennier bodde här hundratals bönder. De få tunnland som tilldelades dem att bruka var dock inte tillräckligt för att kunna försörja sig. Successivt avfolkades byn.

Under sjuttiotalet, var byn nästan folktom, med endast en öppen affär och en kyrka. Med tömda bostadshus började byn plundras. En plundring som inte heller skonade kyrkan som förlorade statyer och annan inredning. Även prästen kände sig tvungen att lämna sin församling.

Nu består Borgo Schirò av ett tomt torg som omges av tomma hus med dörrarna borttagna eller förstörda, och med skadade kornischer och väggar. Vegetationen breder ut sig över trottoarer och gårdsplaner. Det är en övergiven plats som Jan Jörnmark låtit dokumentera på sin utmärkta hemsida.

Byn är namngiven efter en av de mest kända författarna från den albanska minoriteten på Sicilien, Guiseppe Schiro (på albanska Zef Schiroi), 1865 - 1926. Han var född och uppväxt i den närliggande byn Piana degli Albanesi. Schiro var en albansk nationalist som bl a skrev hyllningsdikter till den nya albanska nationen som föddes 1911-12, genom en utbrytning från det osmanska riket. Han var även sympatisör med den fascistiska ideologin i sitt hemland, fr a dess utveckling av landsbygden och dess möjligheter att stödja det nya Albanien.

Italien hade under mellankrigstiden ett dominerande inflytande i Albanien, bl a genom långtgående handelsavtal. När den albanske kungen Zog försökte göra sig oberoende av Italien genom att skaffa sig andra bundsförvanter, ockuperade Italien landet 1939. I den fascistiska propagandan utnyttjades givetvis de historiska banden mellan de italienska och albanska folken.

Arbëreschë

Arberescher kallas den albanska minoritet som sedan 1400-talet finns i södra Italien, fr a i Kalabrien, Apulien och på Sicilien. På Sicilien finns flera byar i bergen ovanför Palermo som alltjämt är albansktalande. Språket är en ålderdomlig variant av det albanska språket, med inslag av italienska. Arberescherna har inte bara bevarat sitt språk, utan även sin kultur och sin religion, den grekisk-ortodoxa.

Det finns obekräftade uppgifter att den albanska invandringen startade så tidigt som under slutet av 1300-talet. Belagt är att kungen av Neapel, Alfonso V, 1448 bad den albanske härföraren Gjergj Kastrioti Skanderbeg om hjälp med att slå ned ett uppror. Skanderbeg sände en truppstyrka ledd av Demetrio Reres och hans två söner. Albanerna var skickliga soldater och upproret slogs ned. Som belöning fick Demetrio Reres ett landområde i Cantanzaro i södra Kalbrien. Några år senare fick sönerna Georg och Basil fyra byar på Sicilien.

1459 bad den dåvarande kungen av Neapel, Ferdinand I, ånyo Skanderbeg om hjälp, mot en fransk invasion. Skanderbeg ledde själv sina trupper denna gång, och blev även befälhavare över de neapolitanska trupperna. I två slag lyckades Skanderbeg besegra fransmännen. De albanska trupperna fick som belöning 15 byar öster om Taranto i Apulien.

Skanderbeg återvände till sitt hemland för att åter strida mot de framryckande osmanska trupperna. Han var till att börja med framgångsrik och hindrade den osmanska hären från att invadera Albanien. Han insjuknade dock i malaria och avled 1468. Efter hans död kunde inte det albanska motståndet hålla emot de osmanska trupperna. Albanien erövrades och fram till 1480 flydde tusentals albaner över till södra Italien.

En andra immigrationsvåg kom under början av 1500-talet. Albanska legotrupper i venetiansk tjänst evakuerades från Peleponessos med hjälp den tyskromerske kejsaren Karl V. Trupperna placerades i södra Italien där de tillsammans med sina familjer fick bosättning. Albanska legotrupper fanns såväl i kungariket Neapel som i republiken Venedig fram till Napoleonkrigen.

På 1700-talet kommer en tredje flyktingström från byn Himara i södra Albanien. Ali Pascha ville tvångskonvertera befolkningen till islam. Då de vägrade detta beordrade Ali Pascha om en stor massaker. 6 000 personer dödades och de överlevande flydde över adriatiska havet och kom så småningom att bosätta sig i den stad som idag heter Piana degli Albanesi på Sicilien.

Efter Jugoslaviens uppdelning och kommunismens fall i Albanien har många albaner invandrat till Italien från Kosovo och Albanien.

Falcone - Borsellino

Palermos internationella flygplats heter numera Falcone-Borsellino Airport, och på flygplatsen sitter den här bronsplaketten. Plaketten bär inskriptionen: Falcone-Borsellino - De Andra - Det Nya Siciliens Stolthet.

Giovanni Falcone 1939-1992 och Paolo Borsellino 1940-1992 var de två åklagare som ledde de s k maxirättegångarna mot maffian som inleddes 1986. Maxirättegångarna ledde till att 100-tals maffiosos fälldes och dömdes till långa fängelsestraff. Vittnesmålen från den första betydande penditon (botgörare) Tommaso Buscetta var avgörande för de fällande domarna.

Maffiabossen Salvatore "Toto" Riina från Corleone beordrade hämnd, och med två månaders mellanrum mördades Falcone och Borsellino i spektakulära bombattentat 1992. För Toto Riina var dock dagarna räknade. I januari 1993 kunde han arresteras efter tips från sin chaufför som även han blivit en botgörare.

Maffian har sedan dess pressats tillbaka, men inte helt besegrats. Den agerar nu mer i det fördolda i t ex byggnadsindustrin. Antimaffiagruppen vid åklagarmyndigheten i Palermo arbetar oförtrutet vidare även om dess handlingsmöjligheter begränsas av nedskurna resurser och begränsningar att bedriva spaning genom telefonavlyssning.

Fler och fler vågar trotsa maffians makt. Det arbete som sker i skolorna är viktigt för att få en ändrad inställning till maffian. Sicilien är sakta på väg in i ett modernt Europa, bort från den medeltida maffiastrukturen.

Sveriges Radio hade nyligen en reportageserie med reportern Towe Cho Matre, med reportage från dagens Sicilien. Finns att avlyssna här. Den svenske journalisten Thomas Lappalainen har skrivit flera böcker om Italien, bl a om maffian och camorran. Klassikern bland böcker om maffian är annars Norman Lewis: Mafia som kom 1964, och som beskriver maffians uppkomst. Det finns otaliga filmer om maffian. De bästa är de italienska TV-serierna Bläckfisken (La Piovra) och Corleone (Il Capo dei Capi).

"He who is silent and bows his head dies every time he does so. He who speaks aloud and walks with his head held high dies only once." Giovanni Falcone

Giuseppe "Peppino" Impastato

Guiseppe "Peppino" Impastato föddes 1948 i en familj som var djupt involverad i den sicilianska maffian. Fadern Luigi Impastato var nära vän med maffiabossen Gaetano Badalamenti, capo för maffian i Peppinos hemstad Cinisi i Palermoprovinsen.

Peppinos ingifte morbror Cesare Mazella var även han en högt uppsatt maffioso, medlem i kommissionen, vars syfte var att lösa konflikter mellan olika maffiafamiljer. Mazella blev själv offer för en sådan konflikt. I början av 1960-talet blev heroinsmuggling till USA en ny gren i maffians affärsverksamhet. Det var en lönsam bransch där flera familjer var inblandade. Mazella hamnade på fel sida i en konflikt som hade sin inledning i ett försök att sälja ett heroinparti som hade för låg vikt. Han sprängdes till småbitar av en bilbomb 1963. Händelsen skakade den då 15-årige Peppino, och den skall ha varit orsaken till att han så småningom bröt med sin familj, och tog avstånd från maffian.

Peppino Impastato grundade 1965 ett nyhetsbrev, L´idea socialista, och anslöt sig till partiet PSIUP, (Italienska socialistpartiet för proletär enighet). Han engagerade sig som stöd till de jordbrukare vars mark expropierades när den 3:e landningsbanan vid Palermos flygfält skulle byggas. Han grundade tillsammans med andra 1975 en kulturförening i sin hemstad. Föreningen anordnade debatter, konserter och teaterföreställningar. Föreningen startade även en radiostation, Radio Aut. I dagliga sändningar häcklade Peppino lokala makthavare, både politiker och maffialedare. Speciellt drev han med Tano Seduto, Sitting Bully härskare i Mafiopoli. Det var givetvis den lokala capon Gaetano Badalamenti som avsågs.

Peppino kandiderade för sitt parti i kommunalvalet i Cinisi 1978. Han dödades under valkampanjen av en bomb. I tidningarna anklagades Peppino för att ha tillhört de röda brigaderna och att ha misslyckats vid ett sprängattentat. Senare hävdades det att han begått självmord. Först 1996 sedan en "botgörare" berättat sanningen kunde en seriös brottsutredning inledas. Det var givetvis Tano Badalamenti som stod bakom mordet. Han dömdes 2001 för detta och andra brott till livstids fängelse.

Peppino Impastatos liv har blivit film. I cento passi (De hundra stegen) kom 2000. Namnet kommer av att det var just hundra steg mellan familjen Impastatos hus och Tano Badalamentis palats. Hans liv är även förlaga till TV-serien La Piovra 7 (Bläckfisken), där en ung man tar avstånd från sin maffiafamilj och startar en satirisk radiokanal. Det finns även en hemsida om Peppino. Den är på italienska vilket jag inte förstår så mycket av. Det framgår dock med tydlighet att minnet av Peppino vårdas alltjämt.

Här grips en maffioso

Under folkets jubel grips en sedan länge efterspanad och dömd mafioso av polisen i en förstad till Trapani på västra Sicilien. Maffians makt över ön har kraftigt decimerats de senaste decennierna. I den palermitanska folkhumorn uttyds numera förkortningen VIP som Visto in prigione; sedd i fängelse.

Danilo Dolci

Jag läser om Sicilien. Jag håller på med en bok av Sture Linnér; Sicilien en resa i tid och rum. Jag har en annan bok på lut, Norman Lewis klassiker om maffian. Jag har lite sug efter att resa ut och Sicilien ligger f n i fokus.

Sture Linnérs bok är en fantastisk bok om Siciliens historia. Han är docent i grekiska språket och litteraturen, och är därför väldigt kunnig i den grekiska perioden på Sicilien. När han berättar om Segesta nämner han Danilo Dolci, som 1952 kom till platsen för att studera tempelruiner. Det är ett namn som jag inte hört på länge, men som väcker minnen. Jag var tvungen att googla fram lite uppgifter.

Danilo Dolci var en av de där hjältarna man hörde talas om på 60-talet. De goda människorna som arbetade för de fattiga och svaga. En av flera som Martin Luther King, Gandhi och Albert Schweitzer.

Danilo Dolci föddes 1924 i Sesana i nuvarande Slovenien. Fadern som arbetade vid järnvägen var född på Sicilien och Danilos mamma var slovenska. Danilo blev pacifist efter att som tonåring upplevt kriget. Han studerade arkitektur i Schweiz, men avbröt dessa i 25-årsåldern för att börja arbeta med välgörenhet. Han inspirerades av en katolsk präst, Don Zeno Saltini, som drev ett hem för föräldralösa barn i Modena. Dolci öppnade ett eget hem för föräldralösa barn, men myndigheterna som såg verksamheten som kommunistisk lät stänga båda barnhemmen.

Danilo Dolci begav sig då till Sicilien för att studera utgrävningarna i Segesta. Han kom i kontakt med fattigdomen på västra Sicilien och bestämde sig för att stanna kvar och arbeta ideellt i fiskeläget Trappeto 3 mil väster om Palermo. Han startade ett barnhem och i grannbyn Patonico organiserade han arbetslösa lantarbetare i ett arbetskollektiv. Han gifte sig med en kvinna från trakten, och lät adoptera fem föräldralösa barn.

Danilo Dolci blev mest känd för sina ickevåldsaktioner för att fästa myndigheterna uppmärksamhet på fattigdomen. Genom hungerstrejker, sittstrejker och fredliga demonstrationer fick han medial uppmärksamhet, men väckte även myndigheternas irritation. En metod som fick särskild uppmärksamhet var den omvända strejken. Han lät som exempel fem arbetslösa arbetare, utan betalning, laga en del av en gata som under lång tid varit ofarbar. Polisen bedömde det som civil ohörsamhet och när de kom för att stoppa arbetet la sig Danilo Dolce ner på gatan. Han blev då givetvis arresterad, men fick massiv uppbackning av media och erbjöds gratis advokathjälp.

Danilo Dolci var aktiv motståndare till maffian, då han såg att maffians makt var ett hinder för att göra något åt fattigdomen. Han anklagade kristdemokratiska politiker för samröre med maffian och fick ett förtalsåtal mot sig. Han klarade sig undan sanktioner från maffian själv då han var så internationellt känd.

Danilo Dolci blev vid två tillfällen nominerad till Nobels fredspris, men nådde inte ända fram. Ett pris som han dock fick var Leninpriset. Han var inte kommunist, utan tog avstånd både från kommunismen som ideologi och från det italienska kommunistpartiet.