Slaget vid Tannenberg WWI

Tannenberg

Operationerna på östfronten inleddes i augusti 1914 med att Ryssland samlade två arméer för att anfalla Ostpreussen. Med iver att uppfylla sin pakt med Frankrike anföll de ryska arméförbanden innan de hade fått alla sina förstärkningar på plats, vilket visade sig vara ett ödesdigert misstag. Samordningen mellan de båda arméerna var också dålig. I praktiken opererade de utan inbördes kontakt. Tyskarna drog sig undan, men den tyska 8:e armén under ledning av Hindenburg lyckades sedan genomföra en djärv omringning av den ryska 2:a armén under ledning av Alexander Samsonov 2:a armén krossades fullständigt. I slaget togs omkring 125 000 ryska krigsfångar, och segern gav tyskarna initiativet i fortsättningen av kriget på östfronten.

På 10-årsdagen av slaget beslutade Hindenburg, nu president i Tyska republiken att uppföra ett monument över de fallna tyska soldaterna vid slaget. Monumentet uppfördes 1925-27 i Hohenstein (nu polska Olsztynek). Vid Hindenburgs död 1934 gjorde Adolf Hitler ett propagandanummer av att låta begrava honom vid monumentet. Hindenburg själv hade önskat få bli begravd i sin familjegrav i Hannover. När ryska trupper 1945 avancerade in i Ostpreussen lät tyska SS-trupper föra bort Hindenburgs kropp och sprängde sedan stora delar av monumentet. 1949-50 avlägsnades sedan resterna av monumentet av de polska myndigheterna. Området omvandlades till en park.

Slaget under första världskriget fick sitt namn från det första slaget vid Tannenberg, även kallat slaget vid Grunwald. Detta var ett av den europeiska medeltidens största slag och ägde rum 15 juli 1410 vid Tannenberg då samväldet Polen-Litauen med tjeckiska, vitryska, ukrainska, tatariska och moldaviska vasaller och allierade besegrade en riddarhär från den Tyska Orden förstärkt med tyska, franska, holländska, frisiska och engelska frivilliga riddare. Dessa hade lockats med falsk propaganda om att polackerna och litauerna var hedningar och att deltagande i kriget mot dem skulle leda till syndernas förlåtelse och frälsning.

Segern ledde till att den jagellonska ättens ställning stärktes markant och blev upptakten till den polsk-litauiska stormaktstiden 1386-1696. Den Tyska Orden tappade sin tidigare dominans inom Nordosteuropa.

Passchendaele

Slaget vid Passchendaele var ett av de stora slagen under första världskriget och ägde rum mellan 31 juli och 6 november 1917. I en serie operationer, attackerade ententens soldater under brittiskt befäl den kejserliga tyska armén. Striden utkämpades för att ta kontroll över byn Passchendaele (idag Passendale) nära staden Ypern i Västflandern, Belgien. Målet med offensiven var att uppnå ett genombrott, en utflankning av den tyska arméns försvar och tvinga Tyskland att dra sig ur hamnarna i engelska kanalen. Offensiven fungerade också som en distraktion av den tyska armén från de franska i Aisne, som led av utbrett myteri.

De allierade, under general Douglas Haig, inledde med en stor offensiv den 31 juli. Det som skulle följa var inte bara ett slag med många stupade, utan också ett där soldaterna skulle få utstå fruktansvärda förhållanden i leran. Inte mycket skulle vinnas i denna första offensiv, endast små framryckningar. Offensiven återupptogs den 10 augusti samt den 16, men återigen med små framsteg. Striderna kulminerade i byn Passchendaele. Den 6 november erövrar kanadensiska soldater byn, eller det som varit en by, och detta datum innebar slutet för det tredje slaget vid Ypern. Förlusterna var stora; Britterna förlorade 245 000 man, fransmännen 8 000 och tyskarna 260 000. Slaget betraktades till och med av samtida som meningslöst.

Marne

Slaget vid Marne var ett slag under första världskriget som utkämpades 5-12 september 1914. Slaget resulterade i en allierad seger mot den tyska armén under stabschef Helmuth von Moltke d.y.. Slaget avslutade den månadslånga tyska offensiven som påbörjade kriget och som nått utkanten av Paris. Motattacker av sex franska fältarméer och en brittisk armé längs floden Marne tvingade den tyska kejserliga armén att överge sina försök på Paris och retirerade nordost vilket skulle bädda för fyra år av skyttegravskrig på västfronten.

Efter fientligheternas inledande den 3 augusti insatte den tyska krigsmakten sitt huvudanfall i Belgien och norra Frankrike i enlighet med Schlieffenplanen. Efter att ha intagit nyckelpositionen Liege förflyttade sig de tyska 1:a, 2:a och 3:e arméerna genom Belgien in i norra Frankrike. Mot dem stod den belgiska armén, som retirerade till Antwerpen, den brittiska expeditionskåren och den franska 5:e armén. Fransmännen och engelsmännen besegrades i slagen vid Sambrai och Mons 21-24 augusti och tvingades retirera.

Under tiden hade den franska offensiven österut in i Elsass-Lothringen enligt Plan XVII misslyckats. Den franske överbefälhavaren, general Joseph Joffre, hade insett faran i norr och försökte dra ut förband i strid i öster för att transportera västerut för att stoppa tyskarnas offensiv. Joffre försökte samla ihop de retirerande trupperna till ett slag för att stoppa tyskarna, men den snabba tyska frammarschen gjorde att han ständigt måste flytta tillbaka linjen. Samtidigt samlade Paris militärguvernör, general Joseph Gallieni ihop förband för stadens försvar.

I slaget vid St Quentin 29 augusti lyckades franska 5:e armén stoppa tyska 2:a arméns offensiv. Den behövde vila en dag för att organisera sig. Samtidigt såg tyska 1:a arméns befälhavare, general von Kluck möjligheten att anfalla franska 5:e armén i flanken. Det hade också uppstått en lucka till 2:a armén. Denna lucka täcktes endast av kavalleri. Kursändringen innebar att Schlieffenplanens idé om att gå väster om Paris gavs upp.

Tack vare flygspaning var luckan mellan de tyska 1:a och 2:a arméerna känd av fransmännen. Joffre beordrade att 6:e armén skulle anfalla tyska 1:a armén i flanken och pressa dem över Ourcq samtidigt som den brittiska expeditionskåren anföll i luckan mellan arméerna i riktning mot Montmiral. Den brittiske fältmarskalken John French var dock obenägen att sätta in sina trupper i striderna eftersom de var illa slitna. Efter en personlig vädjan från Joffre gick en rörd French med på att anfalla.

Men britterna hade en bra bit fram innan man kunde anfalla och under tiden pressades den franska 6:e armén hårt av Klucks 1:a armé. I ett kritiskt läge räddades man av en artilleridivision under överste Nivelle och av Paris garnison som hade körts dit i taxi-bilar. Nu verkade det som om Schlieffenplanen fungerade och att Paris skulle falla. Men Klucks offensiv hade gjort luckan mellan 1:a och 2:a armén än större och den brittiska expeditionskåren kunde nästan oattackerade marschera mot Marne.

Tyskarna såg ut att ha övertaget i striderna när ordern om en reträtt kom från den tyska arméns högkvarter. De hade gjort bedömningen att deras situation var ohållbar och tyskarna retirerade till Aisne och började bygga befästningar. Shlieffenplanen hade därmed misslyckats och överbefälhavaren von Moltke ersattes med Erich von Falkenhayn.

Galizien

Galizien skall inte förväxlas med den nordspanska provinsen Galicien.

Vid Polen-Litauens första och tredje delningar, 1772 och 1795, utgjorde Österrike den tredje parten jämte Ryssland och Preussen. Av de polska områden som Österrike tillmäktade sig bildades Konungariket Galizien och Lodomerien, vilket 1772-1918 utgjorde det nordligaste kronlandet inom det habsburgska riket. Staden Lemberg (ukrainska: Lviv; polska: Lwów) var områdets huvudstad.

Drygt 50 % av befolkningen utgjordes av polacker och polska var också det officiella språket. Ukrainare var den andra stora etniska gruppen, och det fanns även mindre grupper av tyskar, tjecker, slovaker och judar.

Under första världskriget blev Galizien skådeplats för häftiga strider mellan å ena sidan Österrike-Ungern och Tyskland och å andra sidan Ryssland. Under 1914 erövrade Ryssland stora delar av landet men 1915 års tysk-österrikiska offensiv innebar att landet ånyo kontrollerades av österrikarna.

År 1918 införlivades västra Galizien i det restaurerade Polen emedan den östra, ukrainskbefolkade delen, kortvarigt utgjorde den självständiga staten "Västukrainska nationella republiken". Under det polsk-sovjetiska kriget (1919-1921) bildades temporärt Galiziska SSR inom Sovjetunionen. Krigets utfall blev emellertid det att hela det före detta kronlandet Galizien och Lodomerien införlivades i Polen 1921; detta faktum erkändes trots ukrainska protester internationellt 1923. Ukrainarna inom Galizien och Lodeomerien utgjorde nära 15 procent av Polens befolkning under mellankrigstiden. Förhållandet mellan polacker och ukrainare försämrades gradvis under denna tid, mycket beroende på den polska statens politik mot minoritetsgrupperingar.

Molotov-Ribbentroppakten 1939 innebar för Galiziens del att området delades i två hälfter, i stora drag längs den etniska gränsen mellan polacker och ukrainare. Den västra delen blev en del av Generalguvernementet under det nazistiska Tyska riket medan den östra delen införlivades i Ukrainska SSR inom Sovjetunionen. Inom den såväl de tyska som sovjetiska delarna drabbades befolkningen hårt av förföljelser. År 1941 hamnade hela Galizien under tysk ockupation då tyskarna på midsommarafton 1941 angrep Sovjetunionen (Operation Barbarossa). Hela Galizien utgjorde "distriktet Galizien" inom generalguvernementet fram till röda arméns intåg i området 1944/1945. Under kriget var motsättningarna mellan polacker och ukrainare fortsatt stora.

Under åren 1944-1947 bedrev såväl sovjeter som polacker etnisk rensning i området. En av de större aktionerna på polskt territorium gick under namnet Operation Wisła. Sedan 1945 är landet ånyo delat mellan Polen och Sovjetunionen (1945-1991), Ukraina från 1991

Somme

Slaget vid Somme (franska: Bataille de la Somme), också känt som Sommeoffensiven utspelades under första världskriget mellan 1 juli och 18 november 1916 i det franska departementet Somme, på båda sidorna av floden med samma namn. Slaget bestod av en offensiv av den brittiska och franska armén mot den tyska armén som sedan man invaderat Frankrike i augusti 1914 ockuperat stora delar av landet. Slaget vid Somme var ett av de största slagen under första världskriget. Vid tiden då striderna hade ebbat ut under senhösten 1916 hade mer än 1,5 miljoner man dödats mellan de berörda styrkorna, vilket gör det till ett av det blodigaste slagen någonsin.

Planen för Sommeoffensiven utvecklades ur de allierades strategiska diskussioner i Chantilly, Oise i december 1915. Under ledning av general Joseph Joffre, överbefälhavaren i den franska armén, enades allierade företrädare om en samordnad offensiv mot centralmakterna år 1916 av de franska, brittiska, italienska och ryska arméerna. Sommeoffensiven skulle bli det anglo-franska bidraget till denna allmänna offensiv, och syftade till att skapa en bristning i den tyska linjen, som sedan kunde utnyttjas med ett avgörande slag. Med det tyska angreppet på Verdun vid floden Meuse i februari 1916, var de allierade tvungna att anpassa sina planer. Den brittiska armén tog ledningen vid Somme, även om det franska bidraget var betydande.

Första dagen av slaget den 1 juli 1916 drabbades den brittiska armén av den värsta förlusten under en enda dag någonsin med nästan 60 000 förluster, varav ca 20 000 döda.[6] På grund av sammansättningen av den brittiska armén, vid denna tidpunkt en frivillig styrka med många bataljoner bestående män från specifika lokala områden, hade förlusterna en djup social inverkan och har gjort slaget till ett varaktigt kulturellt arv i Storbritannien. Förlusterna hade också en enorm social inverkan på Newfoundland, eftersom en stor del av Newfoundlands män som hade erbjudit sig att tjänstgöra dog den första dagen. Slaget är också ihågkommet för den första användningen av stridsvagnen. Genomförandet av slaget har varit en källa till historisk kontrovers: höga officerare som general sir Douglas Haig, befälhavare över British Expeditionary Force och Henry Rawlinson, befälhavaren för fjärde armén, har kritiserats för att ådra sig mycket stora förluster samtidigt som man misslyckats med att uppnå sina territoriella mål. Andra historiker har skildrat Somme som en viktig förberedelse i besegringen av den tyska armén, och en som har givit den brittiska armén värdefulla taktiska och operativa lärdomar.

Vid slutet av slaget hade brittiska och franska styrkor trängt in totalt 9,7 km på det tyska ockuperade territoriet. Den brittiska armén var cirka fem kilometer från Bapaume och man lyckades heller inte erövra Le Transloy eller någon annan fransk ort och därigenom misslyckades man med att uppnå många av sina mål. Tyskarna ockuperade fortfarande vissa skyttegravar och var inte lika demoraliserade som det brittiska överkommandot hade räknat med.

Den döde mannen

Den döde mannen eller L'homme mort är en by i norra Frankrike, strax söder om Lille. Här förekom strider i slutet av första världskriget.

Västfronten var i stort sett stillastående under hela kriget. Det förekom attacker från båda sidor med markvinsterna var små och inte beständiga. På våren 1918 inledde Tyskland en offensiv och i mars stod första slaget vid den döde mannen. USA inträdde i kriget och tyskarna kunde drivas tillbaka. I augusti stod andra slaget vid den Döde mannen.

I byn finns en brittisk krigskyrkogård. (Se bilden). På denna finns 166 gravar med döda soldater från striderna rynt byn. 104 av gravarna innehåller kroppar som inte kunnat identifieras.

Gallipoli

Gallipoli är namnet på den halvö på den europeiska sidan av Turkiet som skyddar inloppet till Dardanellerna. Gallipoli eller Gelibolu på turkiska, Kallipolis på grekiska (den vackra staden) är även namnet på den stad på östra sidan som är huvudort på halvön. Färjerutten mellan Gallipoli och Canakkale på andra sidan sundet förbinder Istanbul med Izmir och är därför mycket trafikerad.

Låset till Svarta havet har alltid varit omstritt. Här har folken mötts och här har det stridits genom sekler.

Det osmanska riket trädde tidigt in på centralmakternas sida i första världskriget och hotade grannen i norr, Ryssland och engelska intressen vid Suezkanalen. Vid slutet av 1914 hade kriget på västfronten gått i stå och arméerna grävde ner sig i skyttegravar i norra Frankrike. England och Frankrike var i behov att skapa en andra front, samtidigt som Ryssland ville ha hjälp mot det osmanska rikets offensiv i Kauakasus. Den brittiske krigsministern lord Kitchener gav marinminister Churchill i uppdrag att anfalla Dardanellerna. Britterna underskattade dock den turkiska stridsförmågan. Sundet var minerat och på land var armé och artilleri väl förskansade på den bergiga halvön. De turkiska trupperna leddes också av en skicklig tysk general, Otto Liman von Sanders.

I mars 1915 försökte en brittisk flotteskader att tvinga sig igenom sundet, men fick dra sig tillbaka efter svåra förluster. I april landsattes brittiska, australiska och nyzeländska trupper vid två brohuvuden på halvön. De lyckades dock inte avancera från stranden. Turkarna gick till motangrep men lyckades inte köra bort britterna från stranden. Trots förstärkningar och flera stormningsförsök lyckades inte de brittiska styrkorna slå ut de turkiska trupperna. Bulgarien gick med i kriget på centralmakternas sida, och släppte genom förstärkningar till turkarna. Britterna öppnade en ny front vid Tessaloniki och beslöt att prioritera den. Vid årsskiftet 1915-16 evakuerades de brittiska trupperna från Gallipoli. Förlusterna hade varit enorma. Runt 44 000 allierade soldater miste livet och på den turkiska sidan var förlusterna nästan det dubbla.

Flandern

Flandern som på flamländska heter Vlanderen och på franska heter Flandre är den nordliga regionen av den sedan 1993 federala republiken Belgien. Regionen är i majoritet flamländsktalande och det finns i dag en stark nationalistisk rörelse som utmanar centralregeringen.

Flandern var under 1100-talet under fransk överhöghet. Under 1400-talet kom området att tillhöra Habsburg och på 1500-talet blev det en den av det spanska Nederländerna.

Vid det första världskrigets utbrott anföll Tyskland Frankrike via det neutrala Belgien. Planen, Schlieffenplanen, var att gå runt de franska befästningarna och snabbt ta sig till Paris och besegra Frankrike, för att sedan ta itu med Ryssland. Tyskland ville undvika ett tvåfrontskrig. Belgarna försvarade sig dock oväntat bra och det var först när man förde fram sitt grova artilleri som Tyskland lyckades inta de belgiska fästningarna i Liége och Namúr. Fransmännen hann omgruppera sig, fick hjälp av britter och Ryssland gick med i kriget och öppnade en östfront som krävde resurser . Det blev ingen snabb offensiv utan Tyskarna körde fast i norra Frankrike och västfronten blev ett skyttegravskrig.

Aldrig mera krig

Jag kan hälsa från en skyttegrav i Flandern
och från en krater vid Gallipoli
från fyra fasans år vid Döde Mannen
från alla oss som kämpade vid Somme

Från alla oss som slagits i Galizien
och som överlevt en gasattack vid Marne
en hälsning ifrån helvetet Passchendeale
och från ett lerigt träsk vid Tannenberg

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!

Om tjugo år är västfronten i historia
och över dödens landskap växer gräs igen
de gasblinda får rosor av Victoria
och hjältarna blir gamla glömda män

Jag som har överlevt från krigets fasor
hurrar ej uti fredens skälvande minut
ty jag går mot framtiden i trasor
och ser den an med ögon som släckts ut

Från 12 miljoner döda kan jag hälsa er:

Aldrig mera krig!

Och fastän västfronten var städet
där Europas ungdom hamrades till döds
har ännu knopparna på träden
ej slagit ut förrän nya planer fötts

Ty kapitalet känner inga gränser
Jag vet om tjugo år man pekar dit
då skall jag ta geväret och min ränsel
då skall jag ut igen och dö för dess profit

Från 12 miljoner döda…

Totta Näslund sjunger i Tältprojektets Aldrig mera krig. Det blev ju inte så. Världen fick uppleva ännu ett världskrig, som i brutalitet och blodspillan överträffade det första. Vi fick efter det ett kallt krig som upprepande gånger hettade till. Vi fick krig genom ombud och vi fick kriget med och mot terror.

Platserna som nämns i de första verserna fascinerar mig. En del namn är mer eller mindre välkända, andra är för mig bara namn som jag hört i den här sången. Namnen vittnar om ett annat Europa, andra gränser än de vi känner till i dag. Jag tänkte titta lite närmare på den geografin.

De döende européerna

Karl-Markus Gauss är en österrikisk författare som länge har intresserat sig för de små och relativt okända folkgrupperna i Europa. Jag fick nys om honom när jag sökte information om arberesher som jag skrivit om här tidigare.

Utöver arberesherna i Italiens södra regioner får vi i den här boken träffa de sefardiska judarna i Sarajevo, Gottschetyskarna i södra Slovenien, de västslaviska sorberna i östra Tyskland, och arumänerna som lever utspridda i Balkans olika nationer.

Gauss reser runt och talar med folk i byarna och städerna. Det blir en resa i tid och rum där vi får lära känna dessa folkspillror och deras spännande historia. Det blir även en lektion i Europas historia. För det är ju när de stora drakarna slagits om herraväldet, som tillvaron så drastiskt har förändrats för det här människorna.

Det finns ytterligare en bok av Gauss utgiven på svenska. Den heter Hundätarna från Svinia och handlar om romer i östra Slovakien. Båda böckerna är utgivna av bokförlaget Perenn, som har flera intressanta titlar i sin utgivning. Intressanta om man som jag är intresserad av centrala och östra Europas historia.

Borgo Schiró

Mussolinis fascistiska regim ville på trettiotalet stimulera bosättning på de stora jordegendomarna på Sicilien. Jordreformer genomfördes för att ge de fattiga lantarbetarna egen mark. Han lät bygga flera byar, bl a den här, Borgo Schiro, för att låta bönderna leva nära sina odlingsmarker. Standarden på bostäderna var för den tiden relativt hög.

Byn bestod av ungefär trettio hus, inklusive kyrka med prästgård, skola, en livsmedelsbutik, en salong, och en klinik med läkare. Under flera decennier bodde här hundratals bönder. De få tunnland som tilldelades dem att bruka var dock inte tillräckligt för att kunna försörja sig. Successivt avfolkades byn.

Under sjuttiotalet, var byn nästan folktom, med endast en öppen affär och en kyrka. Med tömda bostadshus började byn plundras. En plundring som inte heller skonade kyrkan som förlorade statyer och annan inredning. Även prästen kände sig tvungen att lämna sin församling.

Nu består Borgo Schirò av ett tomt torg som omges av tomma hus med dörrarna borttagna eller förstörda, och med skadade kornischer och väggar. Vegetationen breder ut sig över trottoarer och gårdsplaner. Det är en övergiven plats som Jan Jörnmark låtit dokumentera på sin utmärkta hemsida.

Byn är namngiven efter en av de mest kända författarna från den albanska minoriteten på Sicilien, Guiseppe Schiro (på albanska Zef Schiroi), 1865 - 1926. Han var född och uppväxt i den närliggande byn Piana degli Albanesi. Schiro var en albansk nationalist som bl a skrev hyllningsdikter till den nya albanska nationen som föddes 1911-12, genom en utbrytning från det osmanska riket. Han var även sympatisör med den fascistiska ideologin i sitt hemland, fr a dess utveckling av landsbygden och dess möjligheter att stödja det nya Albanien.

Italien hade under mellankrigstiden ett dominerande inflytande i Albanien, bl a genom långtgående handelsavtal. När den albanske kungen Zog försökte göra sig oberoende av Italien genom att skaffa sig andra bundsförvanter, ockuperade Italien landet 1939. I den fascistiska propagandan utnyttjades givetvis de historiska banden mellan de italienska och albanska folken.

Arbëreschë

Arberescher kallas den albanska minoritet som sedan 1400-talet finns i södra Italien, fr a i Kalabrien, Apulien och på Sicilien. På Sicilien finns flera byar i bergen ovanför Palermo som alltjämt är albansktalande. Språket är en ålderdomlig variant av det albanska språket, med inslag av italienska. Arberescherna har inte bara bevarat sitt språk, utan även sin kultur och sin religion, den grekisk-ortodoxa.

Det finns obekräftade uppgifter att den albanska invandringen startade så tidigt som under slutet av 1300-talet. Belagt är att kungen av Neapel, Alfonso V, 1448 bad den albanske härföraren Gjergj Kastrioti Skanderbeg om hjälp med att slå ned ett uppror. Skanderbeg sände en truppstyrka ledd av Demetrio Reres och hans två söner. Albanerna var skickliga soldater och upproret slogs ned. Som belöning fick Demetrio Reres ett landområde i Cantanzaro i södra Kalbrien. Några år senare fick sönerna Georg och Basil fyra byar på Sicilien.

1459 bad den dåvarande kungen av Neapel, Ferdinand I, ånyo Skanderbeg om hjälp, mot en fransk invasion. Skanderbeg ledde själv sina trupper denna gång, och blev även befälhavare över de neapolitanska trupperna. I två slag lyckades Skanderbeg besegra fransmännen. De albanska trupperna fick som belöning 15 byar öster om Taranto i Apulien.

Skanderbeg återvände till sitt hemland för att åter strida mot de framryckande osmanska trupperna. Han var till att börja med framgångsrik och hindrade den osmanska hären från att invadera Albanien. Han insjuknade dock i malaria och avled 1468. Efter hans död kunde inte det albanska motståndet hålla emot de osmanska trupperna. Albanien erövrades och fram till 1480 flydde tusentals albaner över till södra Italien.

En andra immigrationsvåg kom under början av 1500-talet. Albanska legotrupper i venetiansk tjänst evakuerades från Peleponessos med hjälp den tyskromerske kejsaren Karl V. Trupperna placerades i södra Italien där de tillsammans med sina familjer fick bosättning. Albanska legotrupper fanns såväl i kungariket Neapel som i republiken Venedig fram till Napoleonkrigen.

På 1700-talet kommer en tredje flyktingström från byn Himara i södra Albanien. Ali Pascha ville tvångskonvertera befolkningen till islam. Då de vägrade detta beordrade Ali Pascha om en stor massaker. 6 000 personer dödades och de överlevande flydde över adriatiska havet och kom så småningom att bosätta sig i den stad som idag heter Piana degli Albanesi på Sicilien.

Efter Jugoslaviens uppdelning och kommunismens fall i Albanien har många albaner invandrat till Italien från Kosovo och Albanien.

Kasjubien

Vi tittade på Blecktrumman i kväll. Där fick jag höra om ett nytt folkslag som jag inte kände till sedan tidigare. Jag googlade fram lite uppgifter om detta västslaviska folk.

"En viktig kasjubisk kulturpersonlighet har den tyske författaren Günther Grass kommit att bli. Hans mor härstammar från Kasjubien och bland annat förekommer det ett flertal kasjubiska huvudpersoner i hans roman Blecktrumman som utspelas just i Gdansk.
Dagens kasjuber finns inom ett område i Polen som är omkring tre mil brett och åtta mil långt och sträcker sig från kuststäderna Gdynia, Sopot och Gdansk mot sydväst. Under tidig medeltid antas dock kasjuberna ha rört sig över ett många gånger större område längs hela den del av östersjökusten som i dag är polsk. Antalet kasjuber uppskattas i dag till en bit över 200 000 men bara för ett par hundra år sedan var de betydligt fler. Fram till första världskriget levde de i områden som dominerades av tyskar och assimilerades i stor utsträckning med den tyska befolkningen men efter första världskriget har i stället många kasjuber assimilerats med den språkligt mycket närbesläktade polska majoritetsbefolkningen. Denna process påskyndades dessutom av det kommunistiska Polens officiella inställning att kasjuberna bara talade en polsk dialekt. Denna inställning medförde att skolundervisning på kasjubiska inte var möjlig. Först 1991 återinfördes kasjubiskan som valfritt skolspråk i området. Kasjubiska klasser ordnas i grundskolan så snart det finns 14 intresserade elever och i gymnasiet om det finns minst sju.

Kasjubiska språket skiljer sig påtagligt från polskan och det föreligger litteratur på kasjubiska så långt tillbaka som på 1500-talet, då de första försöken gjordes att skapa ett eget skriftspråk. I dag utkommer ett litet antal tidskrifter på kasjubiska, det förekommer radio- och tevesändningar ett par gånger i veckan, det finns en kasjubisk teaterensemble och två kasjubiska folkhögskolor. I kyrkorna i området hålls gudstjänsterna i stor utsträckning på kasjubiska och på internetadressen www.kaszubia.com ges samlad information om kasjuberna, deras språk och historia."

Källa: Rusyner, lemker och kasjuber – centraleuropeiska minoritetsfolk i ett utvidgat EU
Morgan Nilsson, doktorand i slaviska språk. http://hum.gu.se/forskning/humanistdagbocker/humanistdagboken_16/Humdag_2003_37.pdf

I filmen finns en judisk leksakhandlare som heter Sigismund Markus. Det är han som tillhandahåller blecktrummor. Jag tyckte att han verkade bekant till utseendet och på eftertexten ser jag att det är Charles Aznavour som spelar rollen.