Marne

Slaget vid Marne var ett slag under första världskriget som utkämpades 5-12 september 1914. Slaget resulterade i en allierad seger mot den tyska armén under stabschef Helmuth von Moltke d.y.. Slaget avslutade den månadslånga tyska offensiven som påbörjade kriget och som nått utkanten av Paris. Motattacker av sex franska fältarméer och en brittisk armé längs floden Marne tvingade den tyska kejserliga armén att överge sina försök på Paris och retirerade nordost vilket skulle bädda för fyra år av skyttegravskrig på västfronten.

Efter fientligheternas inledande den 3 augusti insatte den tyska krigsmakten sitt huvudanfall i Belgien och norra Frankrike i enlighet med Schlieffenplanen. Efter att ha intagit nyckelpositionen Liege förflyttade sig de tyska 1:a, 2:a och 3:e arméerna genom Belgien in i norra Frankrike. Mot dem stod den belgiska armén, som retirerade till Antwerpen, den brittiska expeditionskåren och den franska 5:e armén. Fransmännen och engelsmännen besegrades i slagen vid Sambrai och Mons 21-24 augusti och tvingades retirera.

Under tiden hade den franska offensiven österut in i Elsass-Lothringen enligt Plan XVII misslyckats. Den franske överbefälhavaren, general Joseph Joffre, hade insett faran i norr och försökte dra ut förband i strid i öster för att transportera västerut för att stoppa tyskarnas offensiv. Joffre försökte samla ihop de retirerande trupperna till ett slag för att stoppa tyskarna, men den snabba tyska frammarschen gjorde att han ständigt måste flytta tillbaka linjen. Samtidigt samlade Paris militärguvernör, general Joseph Gallieni ihop förband för stadens försvar.

I slaget vid St Quentin 29 augusti lyckades franska 5:e armén stoppa tyska 2:a arméns offensiv. Den behövde vila en dag för att organisera sig. Samtidigt såg tyska 1:a arméns befälhavare, general von Kluck möjligheten att anfalla franska 5:e armén i flanken. Det hade också uppstått en lucka till 2:a armén. Denna lucka täcktes endast av kavalleri. Kursändringen innebar att Schlieffenplanens idé om att gå väster om Paris gavs upp.

Tack vare flygspaning var luckan mellan de tyska 1:a och 2:a arméerna känd av fransmännen. Joffre beordrade att 6:e armén skulle anfalla tyska 1:a armén i flanken och pressa dem över Ourcq samtidigt som den brittiska expeditionskåren anföll i luckan mellan arméerna i riktning mot Montmiral. Den brittiske fältmarskalken John French var dock obenägen att sätta in sina trupper i striderna eftersom de var illa slitna. Efter en personlig vädjan från Joffre gick en rörd French med på att anfalla.

Men britterna hade en bra bit fram innan man kunde anfalla och under tiden pressades den franska 6:e armén hårt av Klucks 1:a armé. I ett kritiskt läge räddades man av en artilleridivision under överste Nivelle och av Paris garnison som hade körts dit i taxi-bilar. Nu verkade det som om Schlieffenplanen fungerade och att Paris skulle falla. Men Klucks offensiv hade gjort luckan mellan 1:a och 2:a armén än större och den brittiska expeditionskåren kunde nästan oattackerade marschera mot Marne.

Tyskarna såg ut att ha övertaget i striderna när ordern om en reträtt kom från den tyska arméns högkvarter. De hade gjort bedömningen att deras situation var ohållbar och tyskarna retirerade till Aisne och började bygga befästningar. Shlieffenplanen hade därmed misslyckats och överbefälhavaren von Moltke ersattes med Erich von Falkenhayn.