Slaget vid Tannenberg WWI

Tannenberg

Operationerna på östfronten inleddes i augusti 1914 med att Ryssland samlade två arméer för att anfalla Ostpreussen. Med iver att uppfylla sin pakt med Frankrike anföll de ryska arméförbanden innan de hade fått alla sina förstärkningar på plats, vilket visade sig vara ett ödesdigert misstag. Samordningen mellan de båda arméerna var också dålig. I praktiken opererade de utan inbördes kontakt. Tyskarna drog sig undan, men den tyska 8:e armén under ledning av Hindenburg lyckades sedan genomföra en djärv omringning av den ryska 2:a armén under ledning av Alexander Samsonov 2:a armén krossades fullständigt. I slaget togs omkring 125 000 ryska krigsfångar, och segern gav tyskarna initiativet i fortsättningen av kriget på östfronten.

På 10-årsdagen av slaget beslutade Hindenburg, nu president i Tyska republiken att uppföra ett monument över de fallna tyska soldaterna vid slaget. Monumentet uppfördes 1925-27 i Hohenstein (nu polska Olsztynek). Vid Hindenburgs död 1934 gjorde Adolf Hitler ett propagandanummer av att låta begrava honom vid monumentet. Hindenburg själv hade önskat få bli begravd i sin familjegrav i Hannover. När ryska trupper 1945 avancerade in i Ostpreussen lät tyska SS-trupper föra bort Hindenburgs kropp och sprängde sedan stora delar av monumentet. 1949-50 avlägsnades sedan resterna av monumentet av de polska myndigheterna. Området omvandlades till en park.

Slaget under första världskriget fick sitt namn från det första slaget vid Tannenberg, även kallat slaget vid Grunwald. Detta var ett av den europeiska medeltidens största slag och ägde rum 15 juli 1410 vid Tannenberg då samväldet Polen-Litauen med tjeckiska, vitryska, ukrainska, tatariska och moldaviska vasaller och allierade besegrade en riddarhär från den Tyska Orden förstärkt med tyska, franska, holländska, frisiska och engelska frivilliga riddare. Dessa hade lockats med falsk propaganda om att polackerna och litauerna var hedningar och att deltagande i kriget mot dem skulle leda till syndernas förlåtelse och frälsning.

Segern ledde till att den jagellonska ättens ställning stärktes markant och blev upptakten till den polsk-litauiska stormaktstiden 1386-1696. Den Tyska Orden tappade sin tidigare dominans inom Nordosteuropa.

Passchendaele

Slaget vid Passchendaele var ett av de stora slagen under första världskriget och ägde rum mellan 31 juli och 6 november 1917. I en serie operationer, attackerade ententens soldater under brittiskt befäl den kejserliga tyska armén. Striden utkämpades för att ta kontroll över byn Passchendaele (idag Passendale) nära staden Ypern i Västflandern, Belgien. Målet med offensiven var att uppnå ett genombrott, en utflankning av den tyska arméns försvar och tvinga Tyskland att dra sig ur hamnarna i engelska kanalen. Offensiven fungerade också som en distraktion av den tyska armén från de franska i Aisne, som led av utbrett myteri.

De allierade, under general Douglas Haig, inledde med en stor offensiv den 31 juli. Det som skulle följa var inte bara ett slag med många stupade, utan också ett där soldaterna skulle få utstå fruktansvärda förhållanden i leran. Inte mycket skulle vinnas i denna första offensiv, endast små framryckningar. Offensiven återupptogs den 10 augusti samt den 16, men återigen med små framsteg. Striderna kulminerade i byn Passchendaele. Den 6 november erövrar kanadensiska soldater byn, eller det som varit en by, och detta datum innebar slutet för det tredje slaget vid Ypern. Förlusterna var stora; Britterna förlorade 245 000 man, fransmännen 8 000 och tyskarna 260 000. Slaget betraktades till och med av samtida som meningslöst.

Marne

Slaget vid Marne var ett slag under första världskriget som utkämpades 5-12 september 1914. Slaget resulterade i en allierad seger mot den tyska armén under stabschef Helmuth von Moltke d.y.. Slaget avslutade den månadslånga tyska offensiven som påbörjade kriget och som nått utkanten av Paris. Motattacker av sex franska fältarméer och en brittisk armé längs floden Marne tvingade den tyska kejserliga armén att överge sina försök på Paris och retirerade nordost vilket skulle bädda för fyra år av skyttegravskrig på västfronten.

Efter fientligheternas inledande den 3 augusti insatte den tyska krigsmakten sitt huvudanfall i Belgien och norra Frankrike i enlighet med Schlieffenplanen. Efter att ha intagit nyckelpositionen Liege förflyttade sig de tyska 1:a, 2:a och 3:e arméerna genom Belgien in i norra Frankrike. Mot dem stod den belgiska armén, som retirerade till Antwerpen, den brittiska expeditionskåren och den franska 5:e armén. Fransmännen och engelsmännen besegrades i slagen vid Sambrai och Mons 21-24 augusti och tvingades retirera.

Under tiden hade den franska offensiven österut in i Elsass-Lothringen enligt Plan XVII misslyckats. Den franske överbefälhavaren, general Joseph Joffre, hade insett faran i norr och försökte dra ut förband i strid i öster för att transportera västerut för att stoppa tyskarnas offensiv. Joffre försökte samla ihop de retirerande trupperna till ett slag för att stoppa tyskarna, men den snabba tyska frammarschen gjorde att han ständigt måste flytta tillbaka linjen. Samtidigt samlade Paris militärguvernör, general Joseph Gallieni ihop förband för stadens försvar.

I slaget vid St Quentin 29 augusti lyckades franska 5:e armén stoppa tyska 2:a arméns offensiv. Den behövde vila en dag för att organisera sig. Samtidigt såg tyska 1:a arméns befälhavare, general von Kluck möjligheten att anfalla franska 5:e armén i flanken. Det hade också uppstått en lucka till 2:a armén. Denna lucka täcktes endast av kavalleri. Kursändringen innebar att Schlieffenplanens idé om att gå väster om Paris gavs upp.

Tack vare flygspaning var luckan mellan de tyska 1:a och 2:a arméerna känd av fransmännen. Joffre beordrade att 6:e armén skulle anfalla tyska 1:a armén i flanken och pressa dem över Ourcq samtidigt som den brittiska expeditionskåren anföll i luckan mellan arméerna i riktning mot Montmiral. Den brittiske fältmarskalken John French var dock obenägen att sätta in sina trupper i striderna eftersom de var illa slitna. Efter en personlig vädjan från Joffre gick en rörd French med på att anfalla.

Men britterna hade en bra bit fram innan man kunde anfalla och under tiden pressades den franska 6:e armén hårt av Klucks 1:a armé. I ett kritiskt läge räddades man av en artilleridivision under överste Nivelle och av Paris garnison som hade körts dit i taxi-bilar. Nu verkade det som om Schlieffenplanen fungerade och att Paris skulle falla. Men Klucks offensiv hade gjort luckan mellan 1:a och 2:a armén än större och den brittiska expeditionskåren kunde nästan oattackerade marschera mot Marne.

Tyskarna såg ut att ha övertaget i striderna när ordern om en reträtt kom från den tyska arméns högkvarter. De hade gjort bedömningen att deras situation var ohållbar och tyskarna retirerade till Aisne och började bygga befästningar. Shlieffenplanen hade därmed misslyckats och överbefälhavaren von Moltke ersattes med Erich von Falkenhayn.

Jacobsen Saaz Blonde

Med risk för att bli misstänkt för att ha grava alkoholproblem skall jag presentera en ny bekantskap i avdelningen ljusa öl.

Jacobsen öl är Carlsbergs serie specialöl som bryggs i Jacobsen Brewhouse i Köpenhamn under ledning av bryggmästare Jens Magnus Eiken. I oktober 2005 lanserades fyra specialöl som var tänkta att säljas på ett fåtal exklusiva restauranger. Det var Jacobsen Original Dark Lager, Jacobsen Bramley Wit (veteöl), Jacobsen Brown Ale och Jacobsen Saaz Blonde (ljust öl).

2006 kom en julöl Jacobsen Golden Naked Christmas Ale som jag skrivit om tidigare och hoppas få återse när julölen släpps i november.

Den här blonda saken sprang jag på i Systembolagets butik på Regeringsgatan när jag var på besök i huvudkommunen för några veckor sedan. Den finns i det ordinarie sortimentet med nr 11307, till det facila priset av 5o kr för 75 cl. Tyvärr finns den bara på ett begränsat antal butiker, närmast på Marieberg i Örebro.

Det är en fyllig alkoholstark (7,1%) ale med väl avvägd beska/sötma. Trots att det är en ale kan man känna släktskapet med tjeckisk lager. Rekommenderas!

Inga, Katinka og smukke Charlie på sin Harley

Det har varit alldeles för lite Gasolin här i bloggen på den senaste tiden. Den här klassikern får råda bot på den bristen.

Galizien

Galizien skall inte förväxlas med den nordspanska provinsen Galicien.

Vid Polen-Litauens första och tredje delningar, 1772 och 1795, utgjorde Österrike den tredje parten jämte Ryssland och Preussen. Av de polska områden som Österrike tillmäktade sig bildades Konungariket Galizien och Lodomerien, vilket 1772-1918 utgjorde det nordligaste kronlandet inom det habsburgska riket. Staden Lemberg (ukrainska: Lviv; polska: Lwów) var områdets huvudstad.

Drygt 50 % av befolkningen utgjordes av polacker och polska var också det officiella språket. Ukrainare var den andra stora etniska gruppen, och det fanns även mindre grupper av tyskar, tjecker, slovaker och judar.

Under första världskriget blev Galizien skådeplats för häftiga strider mellan å ena sidan Österrike-Ungern och Tyskland och å andra sidan Ryssland. Under 1914 erövrade Ryssland stora delar av landet men 1915 års tysk-österrikiska offensiv innebar att landet ånyo kontrollerades av österrikarna.

År 1918 införlivades västra Galizien i det restaurerade Polen emedan den östra, ukrainskbefolkade delen, kortvarigt utgjorde den självständiga staten "Västukrainska nationella republiken". Under det polsk-sovjetiska kriget (1919-1921) bildades temporärt Galiziska SSR inom Sovjetunionen. Krigets utfall blev emellertid det att hela det före detta kronlandet Galizien och Lodomerien införlivades i Polen 1921; detta faktum erkändes trots ukrainska protester internationellt 1923. Ukrainarna inom Galizien och Lodeomerien utgjorde nära 15 procent av Polens befolkning under mellankrigstiden. Förhållandet mellan polacker och ukrainare försämrades gradvis under denna tid, mycket beroende på den polska statens politik mot minoritetsgrupperingar.

Molotov-Ribbentroppakten 1939 innebar för Galiziens del att området delades i två hälfter, i stora drag längs den etniska gränsen mellan polacker och ukrainare. Den västra delen blev en del av Generalguvernementet under det nazistiska Tyska riket medan den östra delen införlivades i Ukrainska SSR inom Sovjetunionen. Inom den såväl de tyska som sovjetiska delarna drabbades befolkningen hårt av förföljelser. År 1941 hamnade hela Galizien under tysk ockupation då tyskarna på midsommarafton 1941 angrep Sovjetunionen (Operation Barbarossa). Hela Galizien utgjorde "distriktet Galizien" inom generalguvernementet fram till röda arméns intåg i området 1944/1945. Under kriget var motsättningarna mellan polacker och ukrainare fortsatt stora.

Under åren 1944-1947 bedrev såväl sovjeter som polacker etnisk rensning i området. En av de större aktionerna på polskt territorium gick under namnet Operation Wisła. Sedan 1945 är landet ånyo delat mellan Polen och Sovjetunionen (1945-1991), Ukraina från 1991