13:e september

I fredags var det åtta år sedan attacken mot World Trade Center. I dag var det åtta år sedan vi åkte på familjens första resa till Kreta. Att ge sig ut att flyga två dagar efter det att fyra plan kapats i terroristsyfte var inte helt självklart. Vi resonerade dock som så att sannolikheten för nya terrordåd var som minst dagarna efter detta spektakulära dåd.

En bemärkelsedag måste firas. Därför var det grekisk middag på menyn. Grekisk sallad med fetaost och kalamataoliver, tsatsiki och bröd, och som huvudrätt stifado.

Resan var familjens första längre utlandsresa tillsammans och förväntningarna var högt uppskruvade. De kom inte på skam utan den här resan är nog den vi minns och som vi talar om när vi ägnar oss åt familjenostalgi. Det var inte bara Spili som jag skrivit om tidigare, utan resan som helhet. Vi såg mycket när vi åkte runt på ön, samtidigt som vi hade tid över till bad och avkoppling. Pojkarna trivdes som fiskar i det varma vattnet. På bilden syns stranden vid Preveli. En av de stränder vi besökte.

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Annars så är hösten här, även om det de sista dagarna har varit sommarvärme. Hösten är alltid lite melankolisk. Sommaren har som vanligt varit alltför kort,och vi vet att det dröjer länge innan våren kommer. I går var vi och gjorde vinter i stugan. Ja, inte fullt ut, men dasset tömdes, och vattenpumpen togs upp. Vi tog hem målarfärg och drickabacken som inte klarar vinterns frost. Vi lät utemöblerna stå kvar och täckte inte över dammen. Det får bli ytterligare en tur. I år har det blivit väldigt lite stugtillvaro. Våren och försommaren präglades av konflikter med och oro för barn. Sedan gick A och vrickade foten och bröt revben. Inte lär det bli så mycket mer stugåkande de månader som återstår innan vinterns kyla slår till heller. Vi får se fram emot nästa säsong och ta nya tag då.

'''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Höst innebär soppor och grytor. I dag var det Stifado. Vi har tidigare klarat av både Bortsj och Gulyas Leves. Mustiga soppor och grytor hör till den här årstiden. Höst är även start för aledrickande. Sommaren präglas av ljust tjeckiskt och under september blir det en övergång med lite oktoberfest. Men nu börjar det bli dags för ale. Oktober bjuder som jag tidigare skrivit om på lite godsaker i systembolagets nyhetskatalog. En alldeles särskild variant av ale är Barley Wine. Jag sprang på en sällsynt sort när jag var på bolaget i residensstaden. Solstice D'hiver tillverkas på mikrobryggeriet Brasserie Dieu Du Ciel i Quebec Canada. Den är en alkoholstark ale, 9,8 %, som för den sakens skull inte smakar sprit. Stark beska kombinerad med tilltagen sötma ger en märklig smakupplevelse. Det smakar helt klart öl. Inte som det bottennapp jag skrev om i fredags. En öl som passar till choklad eller frukt. En dessertöl.

''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Det skall resas i höst. Jag och A skall åka till Riga i mitten av oktober. Vi flyger med Ryan Air från Skavsta och har bokat hotell i Rigas gamla stad. Det skall bli trevligt att bese detta grannlands huvudstad. Så nära geografiskt, det tar en dryg timme att flyga, men det känns ändå p g a av den historika avskildheten som ett mycket exotiskt resmål.

Spili

Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns. Så stod det i reklamen för Fritidsresor i DN idag. Måste vara snott, något sådant filosofiskt kan inte en reklamare komma på. På bilden syns en pappa och hans son på en badstrand. Reklamen syftar väl till att locka oss till att boka en resa till varmare länder i höst. Det fick mig att minnas familjens första Kretaresa 2001.

Spili är ett familjeminne. Vi kan säga till varandra minns du när vi vara i Spili, och att dit borde vi åka igen. Det är ett varmt minne inte bara till klimatet. Det är ett minne av samhörighet.

Spili är en ort som ligger mitt på Kreta. De källor som rinner upp där har gjort det till en ovanligt lummig plats för att vara på Kreta. Vid torget rinner vattnet ur de här venetianska lejonmunnarna som syns på bilden. Det är inte en speciellt turistinriktad plats även om det finns souvenirbutiker och restauranger. Det är väldigt mycket en vanlig grekisk by.

D var fem och T hade precis fyllt elva. De minns kanske mest den pinkande pojken som de hade så roligt åt. På en restaurang fanns en kopia av Manneken Pis i fönstret. Vi minns restaurangen där vi åt första gången och den nervösa unga servitrisen som spillde vatten på A. Vi minns den där perfekta kryddblandningen för Stifado som vi köpte vid torget, och som vi sedan dess letat efter utan att finna på nytt.

Vi minns kvällen då vi återvände och gick genom byn och hur alla bybor vi mötte hälsade oss med kalispera, och vi hälsade givetvis tillbaks på samma sätt. Vi minns löken som hängde på tork från balkongerna och fikonen som hängde mogna på träden. Vi minns även Maria Kostas restaurang och tyvärr också att någon blev dålig i magen på grund av att köttfärsbiffarna inte var helt genomstekta. Vi minns färden hem till hotellet i Rethymnon genom den ljumma mörka kretensiska natten då vi lovade att till Spili skall vi åka igen. Det har inte blivit av än, men till Spili skall vi åter någon gång, åtminstone känslan av Spili.

Morning has broken ...

Det är tidig morgon, resten av familjen sover. Precis som i söndags morse när jag vaknade i Budapest.

Vi hyrde en lägenhet centralt nära operan och stadens paradgata Andrassy ut. Det här huset var ett av de jag såg från vår balkong. Den här morgonen satte jag mig på balkongen med dagens första nescafe. Nedanför gick en av stadens gatsopare på väg mot dagens värv. Iklädd sin orangea uniform och dragande på sin soptunna, på vilken han hängt verktyg och lunchbox. Soptunnorna står utdragna längs gatan, det är soptömmardag. Längre bort hörs det karaktäristiska pulserande ljudet från ett utryckningsfordon.

Jag går ut till den närbelägna livsmedelsbutiken, open 0 - 24, för att handla bröd till frukost. Jag möter sopåkarna på tvärgatan. Jag möter även en polis som kommer ut med färdigbredda mackor från en liten butik. Jag hade precis gått förbi hans blå bil märkt med Rendörzeg och undrat vad för slags utryckning som pågick.

Vid några restauranger håller man på att ställa i ordning. Gatan sopas, stolar och bord ställs ut för frukostservering. En sliten man sitter och röker en stark inhemsk cigarett framför en kopp dupla. Röken luktar frestande gott även för en sedan 20 år ickerökare.

Jag känner den morgonen väldigt starkt att den här staden är min. Hit vill jag återvända många gånger.

Avregleringar och konkurrensutsättning - lite funderingar om marknaden

I dagarna las en proposition med förslag om avreglering av järnvägen. Det skall bli helt fritt för andra operatörer än SJ att få köra tåg på det svenska järnvägsnätet. Fullt genomfört skall det här vara 2010. "Jag vill se en liknande utveckling som den som skett inom flyget efter avregleringen, skriver Åsa Torstensson (C) i DN. Det har blivit enklare och billigare att flyga".

Det påminner mig om när vi flyttade till Dalarna i slutet av 1980-talet. På den tiden existerade Linjeflygs monopol på inrikesflyget fortfarande. Jag har min släkt i norra Halland och brukar några gånger om året åka ner för att hälsa på. De första åren vi bodde här flög vi från Borlänge via Arlanda till Landvetter där mina föräldrar hämtade oss på flygplatsen. Familjen som då bestod av två vuxna och ett litet barn flög för under 2 000 kronor tur och retur. Snabbt gick det också - under två timmars resa. Det var också relativt hög komfort på Linjeflygs Fokkerplan. Sedan kom avregleringen. Blev det bättre, enklare och billigare?

Det blev en annan operatör. Fokkrarna ersattes av propellerdrivna Saab Fairchild. Priset fördubblades och eftersom den nya operatören inte samordnade sina linjer med andra operatörer blev väntetiden på Arlanda och därmed den sammanlagda restiden längre. Sämre, krångligare och dyrare blev facit för mig av den avregleringen.

En annan avreglering som skulle leda till ökad konkurrens och lägre priser var avregleringen av elmarknaden under 1990-talet. Från att ha betalat 25 - 30 öre/KwH steg priset stadigt men säkert till över kronan.

Men borde det inte fungera så att konkurrensen leder till lägre priser och bättre kvalitet. Rent teoretiskt så borde det ju vara så. Det förutsätter dock att det finns en fungerande marknad. På elmarknaden finns ett fåtal stora aktörer som dominerar och bestämmer prisbilden. För tjänster som vänder sig till befolkningen krävs för att marknaden skall fungera ett tillräckligt stort befolkningsunderlag. Inrikesflyget på de stora linjerna, Stockholm - Göteborg, Stockholm - Malmö och Stockholm - Luleå vann kanske på avregleringen. De mindre linjerna som Stockholm - Borlänge förlorade. På monopolets tid kunde Linjeflyg tack vare de mer lönsamma linjerna subventionera de mindre lönsamma.

Jag är fullkomligt övertygad om att avregleringen av tågtrafiken kommer att leda till förbättringar på lönsamma linjer som Stockholm - Göteborg. Jag är lika säker på att Dalabanan kommer att höra till förlorarna. Resandeunderlaget räcker inte för att locka de alternativa utförarna att göra de stora investeringarna i rullande materiel som krävs för att kunna driva tågtrafik.

Ingemar Johanson

Ingemar Johansson har avlidit. Vår gamle tungviktshjälte. Mången åldrad man talar gärna om den där magiska natten då de satt med örat klistrat vid radion och följde utsändningen från Madison Garden 1959. Jag var själv fem år då så jag minns inget av detta. Episoden finns bl a med i filmen/boken Mitt liv som hund där filmens Ingemar följer utsändningen.

Det skojades gärna om Ingemars begåvning. Hans sävliga tal bidrog säkert till att han betraktades som lite trögtänkt. Senare tiders intervjuer har visat att det fanns en hel del tankar bakom pannbenet.

En historia som var populär under min uppväxt gick som följer; Ingemar intervjuades i samband med en gala i Madison Garden. Han säger att att han blivit erbjuden en tredjedel av intäkterna, men det tyckte han var för lite. Han ville ha minst en fjärdedel. Säkerligen illvilligt förtal.

Filmen ovan är en reklamfilm för "mitt" gamla företag Monark. Den hittade jag hos stationsvakt.

Oskar Andersson Tulpan

Oskar Andersson Tulpan föddes 1881 i ett båtsmanstorp i Frillesås socken, Hallands län. Fadern Anders Tulpan hade varit rotebåtsman. Familjen skall ha haft finska rötter.

Oskar växte upp på torpet som ett av 10 syskon. Han kom att bo kvar på torpet fram till början av 1960-talet. Oskar hade en konstnärlig talang. Han målade tavlor på masonit och täljde småfåglar i trä, som han sedan målade naturtroget. Tavlorna och fåglarna sålde han sedan på bygden. En tavla kostade 5 - 10 kr. Fåglarna sålde han för 2,50.

Oskar bodde under sina sista levnadsår (han avled 1963) på ålderdomshemmet i Veddige vintertid. Under sommartid bodde han på sitt torp. Det är c:a 15 km mellan ålderdomshemmet och torpet, och Oskar brukade cykla den sträckan om han inte lyckades få skjuts av någon. Min familj hade sommarstuga någon km från Oskars torp, och Oskar blev ofta medresenär när vi skulle åka ut till den. Det här kortet på Oskar som är taget på hans rum på ålderdomshemmet, hittade jag i mitt gamla fotalbum. Jag har också två fåglar från Oskars hand i bokhyllan. En sädesärla och en talgoxe.

Jag kom att tänka på Oskar häromdagen när vi talade om äldreboende på jobbet. Tiderna har ju onekligen förändrats och de äldreboende som kommunen tillhandahåller i dag liknar mer forna tiders sjukhem. Anledningen till att man i dag får plats på särskilt boende som det heter, är ofta att man drabbats av demens eller andra allvarliga sjukdomar. För Oskar på 60-talet var det hans dåliga boende. Han kunde inte bo i sitt torp vintertid. I dag har vi en hög boendestandard och bor kvar så länge som möjligt i det egna hemmet. Med hjälp och anpassning av boendet kan många äldre bo kvar hemma till mycket hög ålder.

Det finns en slags nostalgisk inställning till ålderdomshem. Man vill att det skall finnas en plats som man kan flytta till när man är någorlunda frisk, och där man kan bo kvar när man blir sämre. Det kan vara personer som själv närmar sig pensionsåldern, eller personer som har anhöriga, som man tycker borde få plats på ett tryggt boende. Det är inte standarden på boendet, eller sviktande hälsa som är huvudskälet till detta, utan ofta nämns ensamhet som skäl. Rädsla för social isolering är i dag ett bärande skäl för att vilja få plats på ett äldreboende.

Seniorboende har under de senare åren blivit ett nytt begrepp. Det är vanliga hyres- eller bostadsrätter byggda så att personer med rörelsehinder kan bo kvar. Ofta finns även någon form av samlingslokal där hyresgästerna kan umgås. I bland finns en restaurang i anslutning till lägenheterna. Det finns även exempel på hyresvärdar som hjälper till att förmedla hushållsnära tjänster. Seniorboende är till skillnad från det som kallas särskilt boende inte ett socialt bistånd som beviljas efter särskild prövning av socialtjänsten. Det utgår inte heller någon form av subvention för boendet, utöver ev. bostadsbidrag från försäkringskassan.

Jag tror inte att samhället kan tillhandahålla särskilda boenden för att motverka social isolering. Resurserna räcker inte till helt enkelt. Seniorboende kan vara ett alternativ. Ideell social verksamhet som t ex väntjänst är ett annat alternativ. I övrigt tror jag att vi var och en måste tänka på våra nära och kära äldre anhöriga och bekanta. Det finns kanske även någon Oskar lite längre ut i periferin om kan ägnas ett besök då och då.

Fjärilar

Citronfjärilen hör till de vårtecken jag tycker om att lägga märke till. I år har det gått väldigt fort med våren. Annars brukar den här vännen dyka upp de första varma dagarna som en föraning om vad som skall komma. Nu kommer allt på en gång.

Fjäril är ett vackert ord. Det är skört, svävande och ljuvligt. På danska heter det sommerfugl - sommarfågel. Det är också vackert. På spanska mariposa, på engelska butterfly - smörfluga, och på franska papillon.

På tyska heter den schmetterling. Låter som en kulsprutesalva.

Platser av vikt - Fritsla

Fritsla, Marks kommun, Västra Götaland, f d Älvsborgs län, mitt i Knallebygden. Fritsla är en gammal ort och nämns som socken redan 1401. Ordet "frisle" betyder "lockigt hår" och namnet Fritsla tros syfta på Häggåns form i området.

I Fritsla dominerade förr textilindustrin. Det finns några företag kvar i den branschen men det mesta är borta. Svensk textilindustri återfinns i dag i Kina och Baltikum. Numera är näringarna andra industrier som t ex Flügger Färg. Många av de som bor i Fritsla pendlar till arbeten i Kinna eller Borås.

På bilden syns Fritsla Hotell beläget bredvid Fritsla station på linjen Varberg - Borås. Det är flera år sedan jag åkte genom Fritsla senast. Nu blåser man förbi på den nya 41:an utanför. Jag vet därför inte hur det är med hotelldriften för tillfället . Det går inte att boka på nätet, men jag ser ett odaterat evenemangstips om pubaftnar på anrika Fritsla Hotell när jag googlar, så någon form av verksamhet har det nyligen varit där. Läget var förträffligt på den tiden då textilnäringen blomstrade. De resande kom med tåg och då passade det bra att ta in på Fritsla Hotell.

Till Fritsla Hotell kom det i slutet av 1940-talet en ung kvinna från Nordnorge. Hon hade tidigare arbetat bl a på Frognesäterns restaurang på Holmenkollen i Oslo. Hon kom till Sverige och Borås tillsammans med två väninnor för att arbeta på textilindustrin. Tanken var att jobba där i sex månader, tjäna lite pengar och shoppa upp sig på kläder och sedan återvända till Norge. I Norge var varubristen stor fortfarande flera år efter krigets slut. Textildammet gav henne dock astmaliknande besvär och hon bestämde sig för att återgå till restaurangbranschen och tog jobb som kallskänka på Fritsla Hotell.

På Fritsla station arbetade en fyra år äldre man från Halland. Han hade efter folkskolan arbetat som dräng på lantgård och på en handelsträdgård. Han hade haft funderingar på att söka jobb som busschaufför, men när SJ sökte folk hamnade han på Skene station som stationskarl. Han flyttade efter ett tag över till Fritsla. Luncherna intogs på hotellet och snart skulle det visa sig att vägen till mannens hjärta än en gång gick via magen.

Det utvecklades via möten i smyg med nedfirade kaffekorgar till en stadigvarande relation. De sex månaderna blev till snart 60 år. Guldbröllop har firats och det är inte långt kvar till diamantvarianten. Tre barn, 8 barnbarn, och hittills 4 barnbarnsbarn har det kommit ut av den här relationen.

Jag är ett av barnen och därför är Fritsla en plats av vikt - för mig och ytterligare ett antal personer.

Stunder av lycka

Det är 50-tal. Jag sitter på golvet i köket. Jag leker med de leksaksbilar jag fått i present. Det är min treårsdag. Jag ser pappa i halllen. Han är väldigt lång och har uniform. Han håller något i handen. En påse med byggklossar. Detta är mitt första minne. Jag minns bilden. Jag minns känslan. En stark lyckokänsla som jag kan återkoppla till än i dag.

Det är drygt 30 år senare. Det är sen eftermiddag. Jag vaknar i min säng. Jag tänker på att jag skall åka ner till A och vår nyfödda son. Det har varit en lång förlossning. Den började på kvällen innan och inte förrän tjugo i elva behagade han komma ut. Jag har åkt hem för att sova. När jag tänker på min lilla familj känner jag samma lyckokänsla i mitt bröst.
Nu är han, T på väg mot körkort, myndighet och studentexamen. På väg ut i livet. Det har varit stunder då pappa bara har varit pinsam. Det har varit tider med konflikter då T velat hävda sin rätt att bestämma. Det har också varit stunder då vi känt närhet. När vi övningskört, när vi löst något dataproblem eller när vi pratat om någon film eller bok vi båda tyckt om.

Det är min 41-årsdag. Vi har lämnat T hos moster och åkt in till BB. Klockan sex på morgonen kommer D, pappas bästa födelsedagspresent. På eftermiddagen hämtar jag T och vi åker och hälsar på lillebror och mamma. Dagen efter är det hemfärd. Det har kommit snö och jag har hastigt fått slänga på vinterdäcken. Det krävs för att säkert få hem guldklimpen.
Om några dagar skall D och jag fira födelsedag igen. Han fyller tolv. Jag har slutat räkna. Nästa år är även han tonåring och skall börja högstadiet.

Tack A för våra pojkar. Tack för att jag får dela glädje och sorg med dig. Tack för vardag och helg. Tack för vinter och tack för sommar.

Det är så skönt att vara med dig
att slippa låtsas och förställa sig
Utan hemligheter, utan skam
Ma chérie, ma famme

Fördomar

Du har väl inte fördomar? Fördomar är fult och det skall man absolut inte ha. Ändå är det ju så att den som säger sig inte ha fördomar han ljuger. Fördomar är en del av hur vi människor fungerar.

Vi människor måste hela tiden relatera till vår omgivning. Hantera sitationer, möta människor. Vi gör detta utifrån vår erfarenhet oavsett hur stor denna är. Har vi för lite erfarenhet kan detta leda till felaktiga slutsatser. Detta är den egentliga innebörden av en fördom. Vi dömer på förhand utifrån för lite kunskap. När vi får mer erfarenhet vidgas vårt synsätt och vi kan förhoppningsvis ändra oss.

Det är därför aldrig fult att ha fördomar. Det är en naturlig företeelse. Vi måste däremot vara mottagliga att ta emot nya intryck och beredda på att ompröva våra ställningstaganden. De kan ju vara grundade på för lite kunskap.

Gratis

Det finns inget gratis. Allting måste betalas av någon.

Det kanske inte är nu.
Det kanske inte är du.

Förr eller senare är det dock alltid någon som måste hala upp plånboken.