Spili

Livet är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns. Så stod det i reklamen för Fritidsresor i DN idag. Måste vara snott, något sådant filosofiskt kan inte en reklamare komma på. På bilden syns en pappa och hans son på en badstrand. Reklamen syftar väl till att locka oss till att boka en resa till varmare länder i höst. Det fick mig att minnas familjens första Kretaresa 2001.

Spili är ett familjeminne. Vi kan säga till varandra minns du när vi vara i Spili, och att dit borde vi åka igen. Det är ett varmt minne inte bara till klimatet. Det är ett minne av samhörighet.

Spili är en ort som ligger mitt på Kreta. De källor som rinner upp där har gjort det till en ovanligt lummig plats för att vara på Kreta. Vid torget rinner vattnet ur de här venetianska lejonmunnarna som syns på bilden. Det är inte en speciellt turistinriktad plats även om det finns souvenirbutiker och restauranger. Det är väldigt mycket en vanlig grekisk by.

D var fem och T hade precis fyllt elva. De minns kanske mest den pinkande pojken som de hade så roligt åt. På en restaurang fanns en kopia av Manneken Pis i fönstret. Vi minns restaurangen där vi åt första gången och den nervösa unga servitrisen som spillde vatten på A. Vi minns den där perfekta kryddblandningen för Stifado som vi köpte vid torget, och som vi sedan dess letat efter utan att finna på nytt.

Vi minns kvällen då vi återvände och gick genom byn och hur alla bybor vi mötte hälsade oss med kalispera, och vi hälsade givetvis tillbaks på samma sätt. Vi minns löken som hängde på tork från balkongerna och fikonen som hängde mogna på träden. Vi minns även Maria Kostas restaurang och tyvärr också att någon blev dålig i magen på grund av att köttfärsbiffarna inte var helt genomstekta. Vi minns färden hem till hotellet i Rethymnon genom den ljumma mörka kretensiska natten då vi lovade att till Spili skall vi åka igen. Det har inte blivit av än, men till Spili skall vi åter någon gång, åtminstone känslan av Spili.