fredag 29 maj 2009

Where the Lost Ones Go

Norsk gutt tillsammans med mogen norsk dame låter inte så illa. Men visst är det Sissels fylliga sopran som bär sången.


Hallelujah



Originalet är så gott som alltid bäst. De norska gutterne blir bara en blek kopia när farbror Leonard drar igång.

fredag 22 maj 2009

Paul Robeson





Jag läser Rött spår av Reggie Nadelson. I början av boken på huvudpersonens bröllop, nämns den amerikanske skådespelaren och sångaren Paul Robeson. Här sjunger han i sin kanske mest kända roll O'l Man River från Teaterbåten.

Paul Robeson var stor stjärna i USA på 1930-40-talet. Han föddes 1898 i Princeton New Jersey, som yngsta barnet av en syskonskara på 5. Fadern var präst i Presbyterianska kyrkan och modern lärarinna. Fadern var född som slav på en plantage i North Carolina. Pauls mor dog i en brand när Paul bara var 6 år gammal.

Paul visade tidigt att han var studiebegåvad. Han uppmuntrades av fadern och fick ett stipendium till Rutgers, New Jerseys statsuniversitet, där han inledde sina studier när han var 17 år. På universitet visade han inte bara sin studiebegåvning utan var även en framgångsrik idrottsman i amerikansk fotboll, baseboll, basket och friidrott. Efter examen flyttade han till Harlem i New York, där han vid sidan om juridikstudier vid Columbia University även spelade professionell amerikansk fotboll.

Paul gjorde sina första teaterroller på YMCA i Harlem. Detta var till att börja med ett fritidsintresse, men han erbjöds allt fler roller bl a i Eugen O'Neills pjäser. Skådespeleriet ledde även till filmens värld, fr a i inspelningar av pjäser och musikaler som t ex Teaterbåten. Det sägs att anledningen till att han valde skådespelarbanan framför juridiken var att en kvinnlig sekreterare vägrade att ta diktamen från en svart man, när han efter sin juridiska examen tog anställning på en advokatbyrå. Detta var inte första och inte heller sista gången Paul Robeson skulle möta rasism. Kampen mot allt slags förtryck kom att prägla hans liv.

Även sången var till att börja med ett fritidsintresse. Uppmuntrad av de som hörde honom utvecklades även detta intresse, ofta i kombination med skådespeleri. Han gav dock även vanliga konserter där han sjöng spirituals.

I slutet av 1920-talet flyttade Paul och hans fru Eslanda, som han träffat på Columbia, till England. Han hade tidigare gett konserter där och upplevde England som mindre rasistiskt än sitt eget land. 1930 gjorde han huvudrollen i Shakespeares Othello på en teater i London. En roll som han skulle spela flera gånger, bl a på Broadway.

I London lärde Robeson känna radikala afrikanska nationalister som Yomo Kenyatta och Kwame Nkrumah. Uppmuntrad av dessa besökte han Sovjetunionen första gången 1934. Han blev imponerad av det han fick se av uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle, och blev även intresserad av det ryska folket, så mycket att han lärde sig ryska språket och även började sjunga ryska sånger.

Robeson radikaliserades och stödde kampen mot förtryck på flera områden. Han engagerade sig i den afrikanska frigörelsen, walesiska gruvarbetares strejker och den brittiska arbetarrörelsen. Under spanska inbördeskriget turnerade han på den republikanska sidan och besökte flera gånger den amerikanska Abraham Lincoln-bataljonen.

Vid andra världskrigets utbrott 1939 återvände Robeson och hans familj till USA. Han spelade teater på Broadway och gav konserter. Han deltog som flera andra kända artister och skådepelare i konserter för de allierade trupperna under kriget. I kampen mot fascismen stod han upp för sitt land.

En man med Robesons bakgrund blev givetvis föremål senator McCarthys kommitte för oamerikansk verksamhet efter krigets slut. Han svor 1946 sig fri från att ha varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Hans engagemang i kampen för rättigheter åt amerikas svarta, och hans internationella intresse var dock en vagel i ögat för myndigheterna , speciellt för FBI. Förföljelsen inverkade även på hans karriär. Hans filmer visades inte offentligt och hans sånger spelades inte på de amerikanska radiostationerna.1950 drogs hans pass in vilket omöjliggjorde resor utomlands. Först 1958 fick han detta tillbaka, och då flyttade han åter till England. Han gav där ut sina memoarer och reste runt i Europa och gav konserter.

1961 besökte Robeson Moskva. Han försökte där ta sitt liv under mystiska omständigheter. Hans son Paul Robeson jr hävdar att han blev förgiftad med en hallucinogen drog, och att det var CIA som stod bakom detta. Robeson sr hade inte tidigare visat några som helst tecken på depression. Han återvände efter en tids sjukhusvistelse till London, där han åter insjuknade i depression. Han vårdades på psykiatriskt sjukhus där han fick behandling med elchocker och psykofarmaka. Det fanns misstankar om att såväl CIA som den brittiska underrättelsetjänsten var inblandad och påverkade behandlingen. Med sin popularitet upplevdes som ett hot inte bara av de amerikanska myndigheterna utan även av det brittiska imperiet som bekämpade frihetssträvanden i sina kolonier. Genom vänner blev han förflyttad till ett sjukhus i DDR. Han återhämtade sig bra när ECT-behandlingen avbröts och psykofarmakabehandlingen drogs ner och ersattes med psykoterapi. Helt återställd blev han dock aldrig och han orkade inte genomföra några konserter efter det han återvänt till USA. Hans hustru avled 1965, och Robeson bodde till att börja med hos sonen och sonhustrun, men han flyttade senare till sin syster Marion i Philadelphia. Han levde där ett stilla och tillbakadraget liv och avled 1976.

Paul Robeson har på flera sätt blivit hedrad efter sin död. Hyllningskonserter har avhållits runt om i världen. Hundraårsminnet av hans födelse firades på flera platser. Hans son har drivit framgångsrika kampanjer för att rehabilitera sin far i hemlandet. Under senare delen av 1970-talet började hans filmer åter visas i USA. Flera byggnader på Rutgers University namngavs efter honom på 70- och 80-talet. 1995 blev han hedrad genom utses som medlem i College Fotball Hall of Fame. Han var en av flera svarta medborgarrättsaktivister som blev avporträtterade på frimärke i serien The Black Heritage som kom ut 2004.

På Paul Robesons gravsten står att läsa: "The Artist Must Fight For Freedom Or Slavery. I Made My Choice. I Had No Alternative"

tisdag 19 maj 2009

Allt om Whisky 2/2009

Allt om Whisky nr 2 2009 anlände idag. Tidskriften som utkommer med fyra nr/år är alltid en välkommen nyhet när den kommer. Mycket ny whisky och öl- information och inspiration.

I detta nummer bjuds på en whiskyodysse över världen. Vi får bl a besöka Australiens egen whiskyö Tasmanien. Givetvis besöks även destillerier i whiskyns moderland. Edradour, ett av de minsta destillerierna har en mycket spännande historia. Det grundades redan 1825 som ett producentkollektiv. Det har sedan dess haft ett flertal ägare. 1933 övertog William Whitely Edradour. Han ägde ett flertal blendedmärken och exporterade bl a till USA under förbudstiden. Hans kontaktman där var maffioson Frank Costello som skall ha stått modell till Don Corleones maffiafigur i Gudfadern. Ett av de märken Whitely ägde var Kings Ransom. Det var den whisky som serverades vid Potsdamkonferensen då andra bossar bestämde hur Tyskland skulle delas upp efter andra världskrigets slut.

I nummer ett hade tidskiften ett tema om belgisk öl. I det här numret är det Tyskland som får besök. Ett land som redan på 1500-talet införde reinheitsgebot (renhetslag) för att reglera ölproduktionen är givetvis ett seriöst producentland. Tysklands olika ölsorter presenteras liksom flera producenter som Bitburger, Spaten och Becks.

Juuls whiskybutik i Köpenhamn får ett besök och sortimentet provas av två represententer från Stockholm Whisky Entusiasts.

Det bjuds även på musik i det här numret. Dels i form av en bifogad CD med The Psychosomatic Cowboys. Bandmedlemmen Rob Cederlid driver krogen Saddle & Sabre med ett av landets bästa bourbonutbud enligt AoW. David Mortimer-Hawkins skriver dessutom om whiskymusik. Han tycker inte om poängsättning vare sig det gäller musik eller whisky. Däremot rekommenderar han musik med lämplig whisky att dricka till. Fair to Midland avnjuts bäst med en bra Mortlach, och till Seasick Steve rekommenderar han en äldre Springbank. Jag har inte hunnit prova den kombinationen då dessa märken inte finns i mitt sortiment. Musiken låter i alla fall lockande. Ni som har Spotify kan lyssna här.

lördag 16 maj 2009

Seiern är vår

Vi gratulerar Alexander Rybak och Norge till segern i Eurovision Songcontest. En övertygande seger långt från nullern 1981 . Dessutom en ovanligt bra låt i dessa sammanhang.

torsdag 14 maj 2009

Besökare

Min blogg börjar få internationella besök. I dag har såväl Moskva som New York varit inne och nosat.


lördag 9 maj 2009

Kurt Nilsen, Espen Lind, Askil Holm och Alejandro Fuentes



Kvartetten Kurt Nilsen, Espen Lind, Askil Holm och Alejandro Fuentes turnerade tillsammans under 2006 och kom då av media att kallas "De nya gitarkameratene". En av medlemmarna i de ursprungliga Gitarkameratene, Lillebjörn Nilsen, reagerade på detta och skrev till Espen Holm som dock förnekade att de själva använt benämningen.

Hur som haver kan väl den här kvartetten inte kallas för supergrupp. De har sammantaget inte en sådan meritlista. Espen Lind är den mest namnkunnige både med egna hits och som låtskrivare åt bl a Beyonce och Jessica Simpson. Kurt Nilsen och Alejandro Fuentes är norska Idolvinnare 2003 resp 2005 och har som sådana några enstaka hits. Askil Holm är lokalt i Namsos/Trondheim en stor rockstjärna. Gruppen är mer att betrakta som ett pojkband liknande vårt inhemska EMD, än en supergrupp.

Låter bra gör det i alla fall som här i Bruce Springsteens klassiker The River. Skönsång i en cover på en bra låt, men knappast något originellt.

fredag 8 maj 2009

Gitarkameratene



Vad som påbörjats bör ju även slutföras. Därför följer nu sista avsnittet om norska vissångare. Gitarkameratene var en norsk supergrupp som bildades 1988. Ett norskt Crosby, Stills, Nash & Young skulle man kunna säga. Tre av guttene, Halvdan Sivertsen, Lillebjörn Nilsen och Öystein Sunde har jag tidigare presenterat här. Det är de tre som jag känner till sedan tidigare, och som finns representerade i vinylsamlingen. Den fjärde medlemmen är en ny bekantskap för mig. Jan Eggum är bergenser, född 1951. Han inledde sin karriär som pubsångare i London. Han fick sitt första skivkontrakt 1975 och med sin tredje platta fick han sitt stora genombrott vilket ledde till Spellemansprisen 1977. Hans visor handlar oftast om hjärta och smärta, men han har även en politisk sida och är lokalt aktiv för de gröna i Norge.

Av de norska tungomålen hör inte nynorsk med Bergensdialekt till de vackrare. Inte kan man påstå att den är lätt att förstå heller. Jan Eggum inleder här med en historia. Ta det som en norsk språkövning. Sedan kommer låten "Kor er alle helter hen", som jag tror betyder var har alla hjältar tagit vägen. Norges historia är ju något annorlunda än vår. Tyskarnas ockupation av Norge har satt sin spår. Det fanns hjältar från motståndskampen, liksom det fanns överlöpare och NS-män. Såren har varit svårläkta för den generation som var med om kriget.

Gitarkameratene fungerade som grupp fram till 1994, samtidigt som de fyra artisterna hade sin egna karriärer. De finns dock kvar i form av en hemsida, och det går rykten om en reunion. Från hemsidan når du även gruppens myspacesida, och medlemmarnas individuella hemsidor.

Nu var det ju det här med de så kallade "nye gitarkameratene" också. Det får nog bli ytterligare ett avsnitt om norska vissångare. Jag slänger även in en Spotifylista med lite smakprov på mina norska vissångare här.

onsdag 6 maj 2009

Einbecker Mai-Ur-Bock

Det blev ingen resa till Prag den här gången. Omständigheterna tvingade oss att ställa in resan i sista stund. Prag finns dock kvar och vi kommer dit i sinom tid.

I stället för att sitta på någon av Svejks inneställen och dricka Pilsner Urquell från fat så får jag trösta mig med en av maj månads nyheter på systembolaget.Einbecker Mai-Ur-Bock från bockölens hemstad med artikelnummer 1574, 15,90 för 33 cl. Några dylika kommer inom kort att landa i det här hushållet. Jag har tidigare skrivit om den här öltypen här.

En annan öl som skulle kunna vara susbstitut för den fatöl jag missat är Baron Trenck. En mycket god tjeckisk pilsner som bryggs av bryggeriet Starobrno i Tjeckiens andra stad. Om ni smakat bryggeriets stapelvara Starobrno skall ni inte låta er avskräckas. Baron Trenck är en helt annan produkt långt från den lite dävna gummismakande lågprispilsnern.

Ett tredje alternativ är att tänka belgiskt som Lasse W gör på sin blogg. Den där Saint Landelin Mytique låter inte så dum, även om jag tror att den kommer från andra sidan gränsen, d v s norra Frankrike.

Thorn in my side



Är det någon som, utan att förlora sig i de freudianska djupen, kan förklara varför den här låten just nu snurrar i min inre jukebox.