Paul Robeson

Jag läser Rött spår av Reggie Nadelson. I början av boken på huvudpersonens bröllop, nämns den amerikanske skådespelaren och sångaren Paul Robeson. Här sjunger han i sin kanske mest kända roll O'l Man River från Teaterbåten.

Paul Robeson var stor stjärna i USA på 1930-40-talet. Han föddes 1898 i Princeton New Jersey, som yngsta barnet av en syskonskara på 5. Fadern var präst i Presbyterianska kyrkan och modern lärarinna. Fadern var född som slav på en plantage i North Carolina. Pauls mor dog i en brand när Paul bara var 6 år gammal.

Paul visade tidigt att han var studiebegåvad. Han uppmuntrades av fadern och fick ett stipendium till Rutgers, New Jerseys statsuniversitet, där han inledde sina studier när han var 17 år. På universitet visade han inte bara sin studiebegåvning utan var även en framgångsrik idrottsman i amerikansk fotboll, baseboll, basket och friidrott. Efter examen flyttade han till Harlem i New York, där han vid sidan om juridikstudier vid Columbia University även spelade professionell amerikansk fotboll.

Paul gjorde sina första teaterroller på YMCA i Harlem. Detta var till att börja med ett fritidsintresse, men han erbjöds allt fler roller bl a i Eugen O'Neills pjäser. Skådespeleriet ledde även till filmens värld, fr a i inspelningar av pjäser och musikaler som t ex Teaterbåten. Det sägs att anledningen till att han valde skådespelarbanan framför juridiken var att en kvinnlig sekreterare vägrade att ta diktamen från en svart man, när han efter sin juridiska examen tog anställning på en advokatbyrå. Detta var inte första och inte heller sista gången Paul Robeson skulle möta rasism. Kampen mot allt slags förtryck kom att prägla hans liv.

Även sången var till att börja med ett fritidsintresse. Uppmuntrad av de som hörde honom utvecklades även detta intresse, ofta i kombination med skådespeleri. Han gav dock även vanliga konserter där han sjöng spirituals.

I slutet av 1920-talet flyttade Paul och hans fru Eslanda, som han träffat på Columbia, till England. Han hade tidigare gett konserter där och upplevde England som mindre rasistiskt än sitt eget land. 1930 gjorde han huvudrollen i Shakespeares Othello på en teater i London. En roll som han skulle spela flera gånger, bl a på Broadway.

I London lärde Robeson känna radikala afrikanska nationalister som Yomo Kenyatta och Kwame Nkrumah. Uppmuntrad av dessa besökte han Sovjetunionen första gången 1934. Han blev imponerad av det han fick se av uppbyggnaden av ett socialistiskt samhälle, och blev även intresserad av det ryska folket, så mycket att han lärde sig ryska språket och även började sjunga ryska sånger.

Robeson radikaliserades och stödde kampen mot förtryck på flera områden. Han engagerade sig i den afrikanska frigörelsen, walesiska gruvarbetares strejker och den brittiska arbetarrörelsen. Under spanska inbördeskriget turnerade han på den republikanska sidan och besökte flera gånger den amerikanska Abraham Lincoln-bataljonen.

Vid andra världskrigets utbrott 1939 återvände Robeson och hans familj till USA. Han spelade teater på Broadway och gav konserter. Han deltog som flera andra kända artister och skådepelare i konserter för de allierade trupperna under kriget. I kampen mot fascismen stod han upp för sitt land.

En man med Robesons bakgrund blev givetvis föremål senator McCarthys kommitte för oamerikansk verksamhet efter krigets slut. Han svor 1946 sig fri från att ha varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet. Hans engagemang i kampen för rättigheter åt amerikas svarta, och hans internationella intresse var dock en vagel i ögat för myndigheterna , speciellt för FBI. Förföljelsen inverkade även på hans karriär. Hans filmer visades inte offentligt och hans sånger spelades inte på de amerikanska radiostationerna.1950 drogs hans pass in vilket omöjliggjorde resor utomlands. Först 1958 fick han detta tillbaka, och då flyttade han åter till England. Han gav där ut sina memoarer och reste runt i Europa och gav konserter.

1961 besökte Robeson Moskva. Han försökte där ta sitt liv under mystiska omständigheter. Hans son Paul Robeson jr hävdar att han blev förgiftad med en hallucinogen drog, och att det var CIA som stod bakom detta. Robeson sr hade inte tidigare visat några som helst tecken på depression. Han återvände efter en tids sjukhusvistelse till London, där han åter insjuknade i depression. Han vårdades på psykiatriskt sjukhus där han fick behandling med elchocker och psykofarmaka. Det fanns misstankar om att såväl CIA som den brittiska underrättelsetjänsten var inblandad och påverkade behandlingen. Med sin popularitet upplevdes som ett hot inte bara av de amerikanska myndigheterna utan även av det brittiska imperiet som bekämpade frihetssträvanden i sina kolonier. Genom vänner blev han förflyttad till ett sjukhus i DDR. Han återhämtade sig bra när ECT-behandlingen avbröts och psykofarmakabehandlingen drogs ner och ersattes med psykoterapi. Helt återställd blev han dock aldrig och han orkade inte genomföra några konserter efter det han återvänt till USA. Hans hustru avled 1965, och Robeson bodde till att börja med hos sonen och sonhustrun, men han flyttade senare till sin syster Marion i Philadelphia. Han levde där ett stilla och tillbakadraget liv och avled 1976.

Paul Robeson har på flera sätt blivit hedrad efter sin död. Hyllningskonserter har avhållits runt om i världen. Hundraårsminnet av hans födelse firades på flera platser. Hans son har drivit framgångsrika kampanjer för att rehabilitera sin far i hemlandet. Under senare delen av 1970-talet började hans filmer åter visas i USA. Flera byggnader på Rutgers University namngavs efter honom på 70- och 80-talet. 1995 blev han hedrad genom utses som medlem i College Fotball Hall of Fame. Han var en av flera svarta medborgarrättsaktivister som blev avporträtterade på frimärke i serien The Black Heritage som kom ut 2004.

På Paul Robesons gravsten står att läsa: "The Artist Must Fight For Freedom Or Slavery. I Made My Choice. I Had No Alternative"