Stunder av lycka

Det är 50-tal. Jag sitter på golvet i köket. Jag leker med de leksaksbilar jag fått i present. Det är min treårsdag. Jag ser pappa i halllen. Han är väldigt lång och har uniform. Han håller något i handen. En påse med byggklossar. Detta är mitt första minne. Jag minns bilden. Jag minns känslan. En stark lyckokänsla som jag kan återkoppla till än i dag.

Det är drygt 30 år senare. Det är sen eftermiddag. Jag vaknar i min säng. Jag tänker på att jag skall åka ner till A och vår nyfödda son. Det har varit en lång förlossning. Den började på kvällen innan och inte förrän tjugo i elva behagade han komma ut. Jag har åkt hem för att sova. När jag tänker på min lilla familj känner jag samma lyckokänsla i mitt bröst.
Nu är han, T på väg mot körkort, myndighet och studentexamen. På väg ut i livet. Det har varit stunder då pappa bara har varit pinsam. Det har varit tider med konflikter då T velat hävda sin rätt att bestämma. Det har också varit stunder då vi känt närhet. När vi övningskört, när vi löst något dataproblem eller när vi pratat om någon film eller bok vi båda tyckt om.

Det är min 41-årsdag. Vi har lämnat T hos moster och åkt in till BB. Klockan sex på morgonen kommer D, pappas bästa födelsedagspresent. På eftermiddagen hämtar jag T och vi åker och hälsar på lillebror och mamma. Dagen efter är det hemfärd. Det har kommit snö och jag har hastigt fått slänga på vinterdäcken. Det krävs för att säkert få hem guldklimpen.
Om några dagar skall D och jag fira födelsedag igen. Han fyller tolv. Jag har slutat räkna. Nästa år är även han tonåring och skall börja högstadiet.

Tack A för våra pojkar. Tack för att jag får dela glädje och sorg med dig. Tack för vardag och helg. Tack för vinter och tack för sommar.

Det är så skönt att vara med dig
att slippa låtsas och förställa sig
Utan hemligheter, utan skam
Ma chérie, ma famme