TripAdvisor

Create your own travel map or travel blog

Top holiday rentals at TripAdvisor

Spionen måste dö

Det är kallt och ruggigt. Känns om en begynnande förkylning är på gång. Då blir det innesittning och filmtajm. Har lite nyinskaffad DVD att gå igenom. Vi börjar med en gammal brittisk goding från 1966. John Le Carré har skrivit manus till Spionen måste dö, en thriller från kalla krigets dagar.

När Samuel Fennan, en ämbetsman på utrikesdepartementet, och hans fru (Simone Signoret) blir anonymt anklagade för att ha samröre med kommunister, omkullkastas hela deras tillvaro. Fennan hittas senare död efter vad som ser ut att vara ett självmord. Underrättelseagenten Charles Dobbs (James Mason) har dock andra teorier. När Dobbs får kalla handen av sina överordnade när han presenterar sina misstankar, bestämmer han sig för att säga upp sig och istället slå sig ihop med den pensionerade kriminalaren Mendel. Deras jakt efter sanningen leder dem rakt in i en spionhärva och mycket annat som de aldrig kunnat ana.

Det är även en historia om svek och bedrägeri, ett tema som finns i många av Le Carrés böcker. En spännande detalj i berättelsen är hur Dobbs fru Ann som spelas av Harriet Andersson, är otrogen mot sin man. Hon är tillsammans med förrädaren Dieter Frey, Dobbs antagonist i thrillern. Det här är ett tema som återkommer i Mullvaden där George Smileys hustru, som också heter Ann, gör samma sak.

Bra skådespeleri som väntat i en brittisk produktion. En av de mer spännande scenerna utspelar sig för övrigt på Royal Skakespeare Theatre. Lite seg i början. Det dröjer trekvart in i filmen innan det börjar hetta till.

Långt farväl

Tittar på en gammal film från 1973, Långt farväl med Elliot Gould. Det är en filmatisering av Raymond Chandlers bok med samma namn. Elliot Gould spelar privatdetektiven Philip Marlowe, som utreder en väns påstådda självmord. I utredningen träffar han på författaren Roger Wade spelad av Sterling Hayden, och dennes hustru Eileen spelad av Nina van Pallandt.

Elliot Gould hade sin storhetstid som skådespelare på 70-talet. Hans kanske mest kända roll är förmodligen den som Trapper John i M*A*S*H. Den filmen är för övrigt regisserad av Robert Altman som också regisserade Långt farväl. Gould spelar även mot Bibi Andersson i Ingmar Bergmans film Beröringen (The Touch).

Sterling Hayden fick sitt genombrott som skådespelare i gangsterfilmen I asfaltens djungel 1950. Ställd inför senator McCarthys sanningskommission erkände han medlemskap i kommunistpartiet och namngav flera av sina kollegor. Något som han senare ångrade. Erkännandet förde dock med sig att han inte blev svartlistad utan kunde fullfölja sin karriär. Jag minns Sterling Hayden framför allt från filmen 1900. Bertoluccis film om Italien under det 20:e århundradet. Hayden spelar Leo Dalcó, farfar till en av filmens huvudroller Olmo Dalcó, som vuxen spelad av Gerard Depardieu.

Nina van Pallandt är född i Danmark. Hon gifte sig med den holländske diplomatsonen Frederik van Pallandt och bildade tillsammans med honom sångarduon Nina & Frederik. Duon hade en kort intensiv karriär i slutet av 50-talet och början av 60-talet. Nina och Frederik sjöng calypso och hade hits som Jamaica Fareweell och Sucu-sucu. Duon hade även en egen serie på BBC 1961; Nina & Frederik at home. Berömmelsen ledde till ett antal filmroller.

I filmen förekommer även ett gangstergäng under ledning av Marty Augustine. En av Augustines anonyma gängmedlemmar spelas av en bekant österrikare som sedermera skulle göra karriär som actionskådespelare innan han gav sig in i politiken för att så småningom bli vald till Californiens guvernör.

MTV-minnen

I slutet av 80- och början av 90-talet bodde vi i lägenhet. Där hade vi kabel-TV och en av de "nya" kanaler som ingick i utbudet var MTV. Det innebar en liten uppryckning i musiklyssnandet och från den tiden har jag samlat några favoriter i den här spellistan.

http://open.spotify.com/user/bogey/playlist/1mVz0kILfvYJgdMBG7DF8i

Aghia Galini

Vi bokade flygstol på Apollo. Vi landade kvart över tolv och efter att ha fått ut vårt bagage och kvitterat ut vår hyrbil rullade vi raskt tvärs över ön mot sydkusten.

Aghia Galini var vår första inkvartering där vi skulle bo i tre nätter. Här finns inga lyxhotell utan små enkla hotell och lägenhetsuthyrningar. Priserna är lägre än på nordkusten både på rum och mat. Få nordbor har än så länge hittat hit. Det är mycket tyskar, belgare och engelsmän. Medelåldern är hög, detta är inget partyställe. Det finns inga discon, men väl en jazz- och bluesklubb.

Katter finns det givetvis. Den här letar bland soporna efter något ätbart.

Aghia Galini är från början ett fiskeläge och det finns fortfarande några fiskebåtar kvar. Hamnen har byggts ut för att kunna ta emot kryssningsturister men de har ännu inte hittat hit. Kanske lika bra, så att småskaligheten på turismen kan bibehållas.

The Cretan Beer Report

Det är lika bra att säga det från början. Grekland är inget ölland, det är vin som är huvudspåret. Den öl som saluförs är ljus, rätt tunn lager. Landets största bryggeri, Athenian Brewery SA, skryter med sina traditioner av grekiskt ölbryggande och då talar vi om ett företag som grundades 1963.

Den nostalgiske minns säkert Fix. Själv kom jag i kontakt med detta öl när jag tågluffade i Grekland på 70-talet. Carl Johan Fuchs var en bayersk bryggare som kom till Grekland som en följd av att den bayerske prins Otto blivit vald till Greklands förste kung Othon. Han grundade sitt bryggeri 1864, och namnet skall ha tillkommit som en misstolkning eller förvrängning när namnet Fuchs översattes till grekiska och blev Fix. Fix bryggeri kom att ha monopol på öltillverkning i nästan 100 år. I fri konkurrens klarade sig företaget sämre. Det tappade sin position som landets ledande bryggeri 1973 och 10 år senare knackade konkursen på dörren. Märket skall ha återuppstått på senare år. Jag har dock inte stött på det vid mina greklandsvistelser på senare år.

Athenian Brewery SA står för tre av de fyra öl som förekommer allmänt på restaurangerna på Kreta. Alfa är ett inhemskt märke, Amstel och Heineken bryggs på licens från sina holländska moderbryggerier. Det är lättdrucket och fungerar alldeles utmärkt som törstsläckare. Amstel är väl den som sticker ut med lite större beska än de övriga.

En öl av samma typ är den på bilden. Mythos lanserades 1997 och har snabbt blivit en storsäljare. Det är den enda grekiska ölen som finns att köpa även i Sverige. Jag har druckit den här hemma, men den smakar nog bäst en het dag i Grekland. Den skall vara väl kyld, annars får den en gummiartad bismak. På bilden är det första dagen på resan. Vi har installerat oss på vårt hotell Petra i Aghia Galini. Första simturen i hotellets pool på taket avslutas med en kall pilsner i kylda glas.

Byron's Greek Path

Byron Ayanoglu finns även på Youtube. Hör honom förklara det grekiska sättet att vara. Det är hans gode vän fotografen Algis Kemezys som filmat. Algis finns med i boken Tillbaka till Kreta.