Det lyckliga Europa

Jag läser Slas, en av de senare böckerna, 'Det lyckliga Europa' från 2001. Slas skriver här om sin ungdoms resor i Europa. Volontärjobben på Balkan där han byggde järnväg i de internationella ungdomsbrigaderna. Han blickar tillbaka och jämför vår tid och vad som passerat på Balkan de senaste decennierna.

1947, 18 år gammal, åker han till nuvarande Bosnien för att tillsammans med 100-talet andra svenska ungdomar bygga ungdomens järnväg. En järnväg som förbinder Samac och Sarajevo. De åker tåg genom östra Europa. Färja från Trelleborg till Gdynia, förbi ett utbombat Warzawa. Det är ett Warzawa som han beskriver som en stenöken. (se bild) Det är svårt att ta till sig att staden skulle kunna byggas upp på nytt. Han stannar även till i Budapest, en stad dit han senare skulle åtevända och om vilken han skriver i 'Lantlif i Budapest'.

Efter många veckor på det av kriget härjade europeiska tågnätet når brigaden sitt mål i Nemiladalen. De blir inkvarterade i baracker bredvid den järnvägsbank de skall bygga. Här finns även en dansk brigad, och brigader från England och Frankrike. Det pågår ett tunnelbygge på tågsträckan, Vranduktunneln. Från ena ändan spränger sig jugoslaviska partisaner in i berget, och från andra ändan är det general Marcos grekiska kommunister som spränger. Tito låter till såväl västsidans som Stalins förtret de grekiska partisanerna ta sin tillflykt in på jugoslaviskt område. I den uppdelning av kartan som de allierade gjorde i Jaltaöverenskommelsen tillhör Grekland den brittiska intressesfären. De grekiska kommunisterna får därför inget stöd av Sovjetunionen i det inbördeskrig som pågick fram till 1948. Även Tito kommer så småningom att bli tvungen att stänga gränsen för grekerna. Innan dess skall dock en stor mängd barn, anhöriga till partisanerna föras över gränsen till Jugoslavien. Slas skriver att det är först då han kommer ner till Nemiladalen som han får kännedom om inbördeskriget i Grekland.

Det påminner mig om hur jag själv fick kännedom om inbördeskriget. Jag praktiserade 1979 på socialkontoret i Halmstad. En av mina klienter var en ung man, en asylsökande från Ungern. Han var av grekisk härkomst. Hans föräldrar fick efter kriget en fristad i Ungern och där kom han att växa upp. Han var tvåspråkig, talade både ungerska och grekiska, men menade att de aldrig blivit helt accepterade i Ungern. De hade inte samma möjligheter till arbete och studier som den ungerska befolkningen. Föärldrarna var nu avlidna. Han hade en syster kvar i Ungern, men ingen kontakt med sin grekiska släkt. Kommunisterna betraktades som paria i Grekland och all kontakt med de greker som levde i asyl fr a i östeuropa var förbjuden.

Året efter järnvägsbygget i Bosnien åkte Slas med ett nytt gäng till Bulgarien för att också där bygga järnväg. Det är nu 1948, och medan han är i Bulgarien sker brytningen mellan Warzawapakten och Titos Jugoslavien. Sovjetunionen blockerar Berlin och det kalla kriget är ett faktum. Drömmen om ett nytt fritt efterkrigseuropa kommer på skam.

Slas skriver att han som artonåring steg på tåget tilll Titos land, inte enbart av äventyrslusta, utan för att han faktiskt trodde på någonting. Han ångrar inte något och menar att de som var kommunister eller ansågs vara kommunistiska medlöpare inte har någon anledning att göra avbön. Han och hans kamrater trodde att en ny värld var möjlig och det var för den de arbetade.