Oskar Andersson Tulpan

Oskar Andersson Tulpan föddes 1881 i ett båtsmanstorp i Frillesås socken, Hallands län. Fadern Anders Tulpan hade varit rotebåtsman. Familjen skall ha haft finska rötter.

Oskar växte upp på torpet som ett av 10 syskon. Han kom att bo kvar på torpet fram till början av 1960-talet. Oskar hade en konstnärlig talang. Han målade tavlor på masonit och täljde småfåglar i trä, som han sedan målade naturtroget. Tavlorna och fåglarna sålde han sedan på bygden. En tavla kostade 5 - 10 kr. Fåglarna sålde han för 2,50.

Oskar bodde under sina sista levnadsår (han avled 1963) på ålderdomshemmet i Veddige vintertid. Under sommartid bodde han på sitt torp. Det är c:a 15 km mellan ålderdomshemmet och torpet, och Oskar brukade cykla den sträckan om han inte lyckades få skjuts av någon. Min familj hade sommarstuga någon km från Oskars torp, och Oskar blev ofta medresenär när vi skulle åka ut till den. Det här kortet på Oskar som är taget på hans rum på ålderdomshemmet, hittade jag i mitt gamla fotalbum. Jag har också två fåglar från Oskars hand i bokhyllan. En sädesärla och en talgoxe.

Jag kom att tänka på Oskar häromdagen när vi talade om äldreboende på jobbet. Tiderna har ju onekligen förändrats och de äldreboende som kommunen tillhandahåller i dag liknar mer forna tiders sjukhem. Anledningen till att man i dag får plats på särskilt boende som det heter, är ofta att man drabbats av demens eller andra allvarliga sjukdomar. För Oskar på 60-talet var det hans dåliga boende. Han kunde inte bo i sitt torp vintertid. I dag har vi en hög boendestandard och bor kvar så länge som möjligt i det egna hemmet. Med hjälp och anpassning av boendet kan många äldre bo kvar hemma till mycket hög ålder.

Det finns en slags nostalgisk inställning till ålderdomshem. Man vill att det skall finnas en plats som man kan flytta till när man är någorlunda frisk, och där man kan bo kvar när man blir sämre. Det kan vara personer som själv närmar sig pensionsåldern, eller personer som har anhöriga, som man tycker borde få plats på ett tryggt boende. Det är inte standarden på boendet, eller sviktande hälsa som är huvudskälet till detta, utan ofta nämns ensamhet som skäl. Rädsla för social isolering är i dag ett bärande skäl för att vilja få plats på ett äldreboende.

Seniorboende har under de senare åren blivit ett nytt begrepp. Det är vanliga hyres- eller bostadsrätter byggda så att personer med rörelsehinder kan bo kvar. Ofta finns även någon form av samlingslokal där hyresgästerna kan umgås. I bland finns en restaurang i anslutning till lägenheterna. Det finns även exempel på hyresvärdar som hjälper till att förmedla hushållsnära tjänster. Seniorboende är till skillnad från det som kallas särskilt boende inte ett socialt bistånd som beviljas efter särskild prövning av socialtjänsten. Det utgår inte heller någon form av subvention för boendet, utöver ev. bostadsbidrag från försäkringskassan.

Jag tror inte att samhället kan tillhandahålla särskilda boenden för att motverka social isolering. Resurserna räcker inte till helt enkelt. Seniorboende kan vara ett alternativ. Ideell social verksamhet som t ex väntjänst är ett annat alternativ. I övrigt tror jag att vi var och en måste tänka på våra nära och kära äldre anhöriga och bekanta. Det finns kanske även någon Oskar lite längre ut i periferin om kan ägnas ett besök då och då.